Tag Archives: äta

Smarta små upptäcker kroppen

Birgitta Westin (red), Moa Brunnberg (red)
Rabén & Sjögren, 2014

Smarta små upptäcker kroppen är en antologi som undersöker kroppen på olika sätt: den inleds med en dikt ur Kanel och Kanin – dikter om kroppen, och sedan introduceras Hedda och hennes vänner i Klass 1 Rönnen. Båda dessa återkommer sedan boken igenom, blandat med dikter, frågor (att svara på själv eller besvarade av en läkare), fakta och experiment om och med våra sinnen, fakta om kroppen i övrigt och sjukdomar, likheter och olikheter.

IMG_6983

Tian tog genast Hedda till sitt hjärta, och blev rätt besviken över att inte hela boken handlade om Klass 1 Rönnen. Vi fick snabbt bläddra förbi sådant som inte hörde dit, med undantag för just Kanel och Kanin som är gamla bekantskaper, och rätt snart cirkulerade de flesta av våra diskussioner utifrån den här boken kring det uppslag där klassen har gympa, under rubriken Människan är inte en muffin, som visst var höjden av humor.

Jag hoppar visserligen över början av avsnittet, som handlar om att bli retad för att man ser annorlunda ut, men även jag gillar fortsättningen där gympaläraren Slavoj bryter in:

– Vi ser olika ut för att vi ska bli inspirerade av varandra, för att livet inte ska bli enformigt.

Hedda tycker att “enformig” är ett roligt ord och börjar tänka på formar, muffinsformar. Men Slavoj hade rätt, tänkte hon sen, människan är ju inte en muffin.
– Det är som gympalektionen, säger Slavoj. Hade vi bara spelat brännboll hade ni tröttnat på det. Därför har vi olika saker olika dagar, skeppsbrott, fotboll, dans och frisbee. Variation, säger Slavoj, är nyckeln till ett roligare liv.
– Men du då, säger Hedda. Du har ju alltid samma träningsoverall på dig. Borde inte du också variera dig? Slavoj skrattar och sätter visselpipan i munnen. Lektionen är slut!
– Nästa gympalektion, säger han, då livar jag att klä mig i något annat. Du ska få se!

Och illustrationen på motsatt sida visar verkligen nästa gympalektion, med Slavoj i klänning och där barnen bytt både hudfärg och kläder med varandra.

IMG_6980

Jag är väldigt imponerad av intentionen med Smarta små upptäcker kroppen, som beskrivs rätt utförligt i inledningen “Hej du människa!”. Här understryks kroppens funktion, hjärnan och dess förmåga att lära, och även det här med likhet och olikhet som jag inledningsvis nämnde. Jag tycker också att denna intention märks genomgående i boken, även om jag inte är enig i alla avvägningar kring vad som lyfts fram och hur det förklaras.

IMG_6981

Det jag läste bort i exemplet ovan är en sak, som säkert kan ha sin plats för barn som upplevt den typen av retande, mot sig själv eller andra. Men ett annat exempel som jag ställer mig tveksam till är ett utdrag ur hårboken, där det slås fast att “Många tanter vill inte ha hår på benen fast det är varmt och skönt. Dom rakar bort det med rakhyvel, sen har dom strumpbyxor istället för att bli varma”. Jag har själv valt andra förklaringar på den sortens frågor, och pratat både om att olika vuxna människor kan välja att raka bort hår från olika delar av kroppen (inklusive ansiktet) och att det ibland är för att man tycker att det är fint eller bekvämt och att det ibland har en praktisk funktion (som till exempel när simmare och cyklister gör det för att jaga hundradelar eller underlätta sårvård och massage). Nästa station i förklaringen blir väl att komma till utseendeideal, men där bedömer jag inte riktigt att Tian är än.

IMG_6979

Ett annat ställe han inte är på än är att blygas över nakenhet. I bokens illustrationer kryllar det av obekymrat nakna människor i olika format, och det allra naknaste avsnittet är nog det om “Hur många kön har du?” – “Där, bakom alla byxor och kjolar och rockar och jackor, gömmer sig snoppar och snippor av olika slag. Och de ser alla olika ut. Så egentligen kanske det inte bara finns två kön. Utan exakt lika många som det finns människor i världen. Och de kanske borde ha olika namn, inte bara ‘snopp’ och ‘snippa'” konstateras det. Så långt så bra – men tittar man istället på bilden av Hedda och Amir som är på omslagets andra sida skyler de sig tydligt och sneglar på varandra. Detta är kanske något ytterligare som jag skulle ha valt bort.

IMG_6978

Samtidigt vill jag upprepa det som jag inledningsvis nämnde om intentionen, och även tillägga att bokens huvudsakliga målgrupp nog är något äldre än Tian, även om det finns delar som för all del även Tretton kan uppskatta. Fördelen med en antologi är ju att man kan hoppa lite, och läsa det som är intressant just för dagen.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker

Äta bör man…

Pojken som inte ville äta
Elisabeth Brozowska
Bonnier Carlsen, 1969

Jag vill hellre äta ett barn
Sylviane Donnio, Dorothée de Monfreid
Berghs, 2006

Det här med mat och barn kan vara lite dubbelt. Först, när de är bebisar, kan det kännas som att det handlar om att proppa i dem mat för att de ska växa, växa, växa och sedan – någon gång efter att de övergått till vanlig mat på full tid – är det istället för tjocka de inte får bli. När det handlar om barn i den verkliga världen rekommenderar jag varmt Barnakutens inlägg på temat (om tillväxtkurvor och om tjocka bebisar och tjocka barn). I den litterära världen däremot verkar de böcker med mattema som jag stött på mest handla om att fortsätta truga i barnen mat även i de lite högre åldrarna.

IMG_5710

När jag skrev om Lillebror och Nalle och Lillebror och Billan tog jag kapitlet Macka som exempel – ett kapitel där Lillebrors alltid så tålmodiga mamma gör Lillebrors ovilja att äta till en lek. Det är en i jämförelse tämligen mild metodik. I gömmorna sedan min egen barndom har jag till exempel Pojken som inte ville äta, och som därför krymper:

Men så en dag tappade hans mamma tålamodet:
– Janne, sa’ hon, vet du vad som händer om man inte äter någonting? – Nej, sa Janne. – Då blir du mindre och mindre istället för större och större! – Nej, det vill jag inte, sa’ Janne.
Men även om det inte är någonting som brukar hända, så hände det i alla fall i den här historien. – Och det till och med på en söndagsmorgon!
Janne hade just klätt på sig, då han märkte att han blev
mindre
– och mindre
– och mindre
tills han till slut inte var större än ett ägg.

Som om det inte var nog, så resulterar hans lilla storlek i att han blir jagad av katten, slängd i soporna, ivägskickad på en badanka på ån och uppflugen med en drake i ett träd där han hamnar i ett fågelbo. Fågeln är snäll och hjälper honom hem igen, men innan han återgått till normal storlek så har han fått äta både daggmask och hundmat – och ”sedan den dagen har Janne alltid ätit upp sin mat utan krångel”, föga förvånande kanske.

Det kan vara märkligt svårt att göra sig av med sin barndoms böcker, så därför står boken kvar i vår bokhylla och jag tror kanske att Tian skulle kunna uppskatta hela nu som ett diskussionsunderlag – tidigare har jag läst den starkt modifierad med ett barn som bara plötsligt krympt av okänd anledning (och inte behövt äta någonting för att växa igen), och jag ser den som lite av ett tidsdokument. Har man den däremot inte, så är det ingen större förlust.

Jag vill hellre äta ett barn har däremot varit så pass uppskattad av framför allt Tretton här hemma att jag tycker att den kan vara värd en läsning. Även om temat är lite detsamma så är boken av rätt mycket modernare datum, och följderna av att inte äta är mindre drabbande.

Huvudperson är en liten krokodil vid namn Akilles (roligt med det namnet, som lett till att vi fått tillfälle att introducera den grekiska mytologins Akilles för Tian som frågat), som en morgon inte längre vill äta de bananer (!?) som hans mamma (i min läsning, föräldrar) kommer med varje morgon. Han vill hellre äta ett barn! Inte heller försök att ge honom en korv stor som en lastbil eller en mumsig chokladtårta går hem:

Tårtan är fantastisk.
”Mums!” ropar Akilles, sedan suckar han och ändrar sig.
”Fast idag vill jag hellre äta ett barn.”

Föräldrarna gråter medan Akilles går ner till floden för att bada – och där träffar han på inget mindre än ”en oförsiktig liten flicka”. Första gången Tian fick höra hur Akilles då visade sina tänder, redo för att anfalla, tyckte han att det var klart obehagligt – men upplösningen är tämligen odramatisk. Flickan menar på att en så spinkig liten krokodil inte kan ha ätit mycket, lyfter upp honom och kittlar honom, och slänger honom sedan i floden (slänger i honom i floden igen så att ha kan simma hem, läser vi, för Tians skull). Efter den betan är Akilles precis som Janne var lite spak, och begär fram sina vanliga bananer:

”Pappa! Mamma! Hit med bananerna, fort! Jag måste växa och bli stor!”
”Så jag kan äta ett barn!”

IMG_5711

Pojken som inte ville äta är rätt typisk ut tidsperspektiv även vad gäller gestaltningen av kön: en pojke är huvudperson, pappan är frånvarande, mamman tjatar om att äta och de har en kvinnlig städerska. Även här är Jag vill hellre äta ett barn mindre daterad. Jo, jag reagerar på att det är mamman som kommer med bananerna varje dag och att pappan ”hjälper till” när han hämtar den stora korven, men sedan lagar föräldrarna gemensamt tårta och faller gemensamt i gråt över Akilles fortsatta matvägran, och flickan han stöter på nere vid floden är ju tämligen resolut i sitt agerande. Åldersmässigt upplever jag att Tian har lite svårt att upprätthålla så mycket intresse efter ett par genomläsningar, medan Tretton som sagt gärna väljer boken och älskar att svara nej på frågor som ”vill krokodilen äta bananerna?” och ”vill krokodilen äta korven?”.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker