Tag Archives: antal

Hur många barn? och Hur många djur?

Susanna Engström, Lina Serholt
Serholt, 2012

Idogt kurragömmalekande har gjort Tretton till en liten räknemästare, som kan komma en bit över tjugo när det vill sig. Men att kunna ramsa talen är förstås långt ifrån detsamma som att förstå dess innebörd: i förståelse av mängd går han bet på allt högre än två (som för övrigt ofta får heta tre). Just det här, att det talade ofta inte har alltför starkt samband med den egentliga förståelsen (och det kan vara år båda håll, både att de säger mer än de förstår eller att de förstår mer än de säger), är en häftig grej med barn tycker jag. Och därför var det några riktigt roliga läsningar av Hur många…?-böckerna som jag hade med Tian (och Tretton, men av ovan nämnda anledning så hör han inte till böckernas målgrupp än), eftersom det blev så tydligt hur mycket han kan klura ut!

IMG_7869_2

Hur många…?-böckerna ”vill väcka barnets intresse för att tänka och formulera sig matematiskt”, och upplägget är att vartannat uppslag innehåller en frågeställning och vartannat ett förslag på svar (för, som man understryker i inledningen, det är resonemangen och samtalen som är det viktiga, inte om man kommer fram till ”rätt” svar). Frågorna är av vardaglig karaktär – ”Barnen fryser om sina bara fötter. De behöver ta på sig strumpor för att värma dem. Hur många strumpor ska de hämta om alla ska få?” (ur Hur många barn?) eller ”Här ligger fyra musungar och sover. De har lekt och skojat, men nu är de så trötta. Hur många ögon har de tillsammans?” (ur Hur många djur?) och stöds av bilder som man kan använda att räkna utifrån. Det är dock inte så lätt som att det bara är att räkna antalet fötter på barnen eller ögon på musen, för illustrationerna visar inte fötter eller ögon på alla barn eller musungar: man måste själv räkna ut att man ska räkna med två för varje barn eller mus. Att se Tian klura över frågorna, lista ut lösningar, och fråga ibland så att vi kunde hjälpas åt att komma vidare var en höjdare – och gjorde samtidigt tydligt hur mycket som händer på tre år (i ärlighetens namn händer det mer än så på tre år, för själv hade Tian inget storasyskon som drillade honom i kurragömma och kom således inte alls lika långt i räkneramsan i motsvarande ålder).

IMG_7872_2

IMG_7870_2

På uppslagen med svarsförslag ställs för övrigt också en fråga, till läsaren. Till exempel ”Hur ser dina strumpor ut?” (strumpexemplet) eller ”Skulle du vilja klappa en musunge?”. Alla frågor känns inte jättnaturliga att läsa, bland annat när det blir lite väl mycket upprepning, men fördelen med inslaget är att den gör boken mer inkluderande – till exempel då för yngre syskon som sitter med.

Sedan håller inte böckerna för hur många läsningar som helst, för vartefter Tian lärt sig ”facit” på frågorna började han svara sina memorerade (och i och för sig korrekta) svar istället för att göra om resonemangen – förvisso helt förståeligt, men betydligt mindre givande för läsning och samtal. Vi får komma tillbaka till böckerna när han hunnit glömma lite mer!

IMG_7871

Slutligen så måste jag säga att de här böckerna var en positiv överraskning ur genushänseende. Ibland tycker jag att den här typen av bok, fakta snarare än fiktion, tenderar att vara mer könskonservativ än vad man någonsin skulle kunna gissa av ämnet. Men så är inte fallet här. Hur många djur? innehåller inga som helst könsmarkörer i vare sig bild eller text, och i Hur många barn? omtalas barnen med ett enda undantag (som utgörs av en flicka som leker med tre bilar i sandlådan) som ”barn” och tecknas i huvudsak som sådana också, där alla barn utför alla aktiviteter. I bilderna kan man väl visserligen gissa vilket barn (ett med långt barn i två tofsar) som har de rosa gummistövlarna (och liknande), men i det stora hela är det en randanmärkning.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Stora boken om kroppen

Bonnier Carlsen, 2008

Jag känner att jag alltid återkommer till att vi inte läst mycket pekböcker hemma, men Stora boken om kroppen är en sådan som varit väldigt uppskattad av såväl Tian som Tretton i början av deras bokläsarkarriärer.

IMG_5443

Upplägget är rätt enkelt: det börjar med kroppsdelar, ansiktets delar, hårfärg och ögonfärg och fortsätter sedan med ansiktsuttryck, aktiviteter, sinnena, lite kläder, ett dagsflöde och till sist lite räkning och antal. Över lag är bilderna sympatiska: de befolkas av ett gäng barn med någorlunda varierande hudfärg, sparsamt med könande detaljer och i varierande grand charmigt otidsenliga kläder, och texten är det verkligen inte mycket att orda om.

IMG_5444

Däremot kommer jag inte helt överens med det urval som har gjorts på ansiktsuttrycken – glad och ledsen känns väl rätt självklara, men varför både överraskad och förvånad och hur relevant är egentligen ”tankfull” för barn i bokens målgruppsålder? Och så kan jag inte låta bli att tycka att det är lite roligt att gummistövlarna har hamnat bland vinterkläderna – där känns det att boken knappast är svensk från början. Men, över lag är detta anmärkningar på marginalen. För att vara en bok som vi köpt på en bokrea på någon stormarknad någon gång så är den faktiskt en positiv överraskning!

IMG_5445

1 Comment

Filed under Första böckerna

Lilla Anna och de mystiska fröna

Inger och Lasse Sandberg
Rabén & Sjögren, 1972/2013

En del barnboksfigurer bär man med sig från sin egen barndom, och är ivrig att dela med sig till sina egna barn när man fått dem. De karaktärer som hör till det sandbergska universumet hör inte till den kategorin för mig. Från min barndom har jag bara vaga idéer om att det finns figurer som spöket Laban, Labolina, Tummen, Lilla Anna och Långa Farbrorn – och det är något som gjort att de spelat en rätt undanskymd roll även för mina barn trots att karaktärerna är aktuella än idag. Det är lite synd, för de böcker av makarna Sandberg som vi faktiskt läst har gett mersmak!

Lilla Anna och de mystiska fröna uppskattas både av drygt ettåriga Tretton och fyraåriga Tian, vilket ger väldigt mysiga lässtunder tillsammans. Grundberättelsen är rätt kort och enkelt hållen, och börjar med att Långa Farbrorn hittar en påse överraskningsfrön som han ger till lilla Anna. När de planterar fröna visar det sig att de växer alldeles förskräckligt fort, och fyller Lilla Annas hus med en hel djungel. Slutligen, efter att ha lekt kurragömma bland bladen, pustar de ut utanför huset och får se hur ett vanligt frö växer upp till en blomma.

IMG_3594

Den riktiga styrkan i boken är aktiviteten den uppmuntrar. När Lilla Anna tar fram krukorna de ska plantera fröna i, så får man räkna dem – uppradade 2, 4, 6, 8, 10 tillsammans – och det är fyraåringens specialitet (lilla Tretton härmar ivrigt att man ska peka på krukorna – men kan som synes också ställa sig i boken när det vankas fotosession). När Lilla Anna och Långa Farbrorn leker kurragömma så kan båda barnen hitta henne, gömd bland bladen, även när inte Långa Farbrorn kan det. Det är finurligt!

Den avslutande delen, om att plantera ett vanligt frö, innehåller grundregler som att frön behöver sol och vatten, och att det växer ut både rötter och stam. Det som händer i krukan visas i genomskärning, vilket utmanar Tians bildläsning – jag ska återkomma till det senare, i en annan bok om frön.

Sammanfattningsvis är det en väldigt trevlig liten bok, som har fått mig att bestämma mig för att vi ska försöka läsa mer av paret Sandberg – och återkomma med rapport om hur de stått sig genom årtiondena såklart! Har du någon vanligt förekommande och fortfarande aktuell barnboksfigur som fanns i din barndom, men som du aldrig riktigt lärde känna? Har det påverkat i vilken mån ni läser om den?

5 Comments

Filed under Bilderböcker

Mjauböckerna

Mjauböckerna är:
Mjau och de små stolarna
Mjau och den stora lådan
Mjau i köket

Sebastien Braun
Bonnier Carlsen 2009, 2009 respektive 2010

Vi har haft, och har, en och annan pekbok i tjock kartong i vår ägo, men för att skona oss vuxna läsare har vi så omgående som möjligt gått över till böcker som åtminstone har något som liknar en berättelse. Och i kategorin av sådana böcker är Mjau-böckerna min allra bästa rekommendation!

Huvudkaraktären i böckerna är katten Mjau, som i Mjau och de små stolarna och Mjau i köket har besök av sina vänner Vov, Kvack, Bä och Mu (av djurslag som inte är alltför svåra att gissa). Mjau själv omnämns som en “han” på ett ställe i Mjau och den stora lådan, men i övrigt saknar karaktärerna könsspecifika drag.

De enkla historierna i böckerna iscensätter förberedelserna för en lek – i Mjau och den stora lådan målar Mjau en kartong, sätter en blå mugg ovanpå och en stol inuti, i Mjau och de små stolarna ställs några stolar i rad och en klocka, en flagga och en visselpipa plockas fram, och i Mjau i köket töms köksskåpet på köksgeråd – och sedan, på näst sista uppslaget avslöjas vad resultatet blev: en brandbil, ett tåg och en orkester. På sista uppslaget visas sedan hur resultatet blev i fantasin.

Bilderna är enkla och stiliserade, och så konkreta att det blir lätt även för ett litet barn att förstå vad de föreställer. Alla tre texterna har likartad början och slut (”Det här är Mjau. Hej Mjau!” respektive ”Fiffigt, Mjau!”) och när läsningen börjar bli lite mer avancerad (de allra första gångerna man försöker sig på att läsa en hel bok gäller det att vara koncis, så då ryker adjektiven till förmån för ivrigt pekande för att försöka förmedla handlingen något sånär) introduceras färger och (i Mjau i köket) antal.

Förvandlingsakten till sista uppslaget övergår visserligen en ett- eller tvåårings förstånd, men gör å andra sidan att böckerna kan uppskattas även uppåt i åldrarna. Vår storebror, Tian, kunde på eget initiativ plocka fram böckerna i alla fall till 3,5-årsåldern (sedan blev de lite sönderlästa för honom i och med att lillebror Tretton började uppskatta att läsa, och läsa, och läsa… dem), och det var också någon gång i de åldern vi på hans initiativ byggde vår egen brandbil av en flyttkartong här hemma. Först i princip steg för steg efter boken, men sedan – med hans utökade pysslighet – med detaljer som ratt, stege, brandkorg och brandslang.

IMG_3522

3 Comments

Filed under Första böckerna