Tag Archives: Alf Prøysen

Snickar Andersson och Jultomten

Alf Prøysen, Jens Ahlbom
Rabén & Sjögren, 1991 (1971)

Jag är rätt partisk när det kommer till Snickar Andersson och Jultomten: den kommer med julstämning från min egen barndom – men som jag konstaterade i Åldersgräns på Astrid Lindgren, kanske? så finns det många faror i att förlita sig på sina egna barndomsminnen när det gäller böcker.

IMG_6272

Det här är för all del en bok som Tian uppskattar, och som jag tror att Tretton kommer att klara av framåt nästa jul – textmängden är lite för stor för honom än. Historien går ut på att snickaren och tillika pappan (“Han hade många barn som pappor brukar ha”) smiter ut för att klä ut sig till tomten. Men:

… just den julaftonen var det så halt ute att snickar Andersson halkade och föll så lång han var rakt över kälken med julklappssäcken. Från gården gick en backe ner mot stora vägen, och kälken gled iväg, och så rusade de utför, säcken och kälken och snickar Andersson.

(Detta är klassisk prøysisk meningsuppbyggnad, som jag påpekade i inlägget om Teskedsgumman – de första gångerna kippar man efter andan i högläsningen men när man hittat rytmen fungerar det istället väldigt bra, i mitt tycke.)

Nedanför backen krockar han med “en annan man i tomtedräkt”, som visar sig vara ingen mindre än den riktiga tomten. De gör upp om ett byte: tomten ska gå med klappar till snickar Anderssons barn medan snickar Andersson ska gå till tomtebarnen som aldrig sett en riktig snickare och vill visst inte vill något hellre.

IMG_6273

Perspektivbytet, när snickar Andersson kommer till tomtarnas hem, är det som gör boken så läsvärd. De är helt fascinerade av att det kommer en riktig snickare till dem och bygger saker åt dem, och har man ögonen med sig så ser man att de rentav har en liten prydnadsfigur i form av en snickare – det är julpynt på tomtevis det! Sedan kan jag inte heller låta bli att tycka om den ambivalens kring tomtas existens som boken behandlar (snickarens barn tror absolut inte på tomten men vi som får följa snickaren ser ju att han visst finns, även om spåren som leder till tomtarnas hem snabbt snöar igen…), trots att vi egentligen inte lagt någon energi på att upprätthålla någon illusion om tomtars varande eller icke varande, utan bara snällt både håller med i påståenden om att tomtar inte finns och lyssnar på berättelser om vad den riktiga tomten gör (vem sa att världen skulle vara logisk och koherent?).

Dock finns det saker med boken som jag ser nu som vuxen, som inte känns liks självklara. Som skildringen av kön, då. Både snickarens och tomtens fru håller sig hemma och tar hand om barnen, och ser otroligt godmodiga ut. Snickarens fru förekommer bara på första och sista uppslaget och är kanske inte mycket att säga om, medan Tomtemor får önska sig något av snickar Andersson – och väljer en träslev att äta soppa med. Av tomtebarnen så önskar sig den största tomtepojken en släde, mellanflickan (”en pigg liten jänta”) en docksäng och ”lillpojken” en snurra. Detta är dock relativt lätt att läsa bort, när man läser boken för femtioelfte gången. På samma sätt ryker tomtens uttalande om vad han brukar säga till sina barn innan han går iväg på julafton:

Varje jul brukar jag säja till dom såhär: ’Om ni är riktigt snälla nu så kommer snickar Andersson på julafton medan jag är ute med julklappar till alla människobarna.’ Men det har ju aldrig fallit sig så att jag träffat dej. Ska vi byta ikväll, så slipper mina ungar sitta ensamma hela julafton?

Att inte bara koppla julklappar – eller i detta fell julupplevelser – med snällhet (vilket jag inte vill göra), utan dessutom inte se till att ordna den utlovade “belöningen”… Nej till det, tomten!

IMG_6275

Advertisements

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Teskedsgumman (och lite om Pettsson)

Alf Prøysen, Björn Berg
Rabén & Sjögren, 1958/1990, 1968

I Teskedsgumman och älgen har brunnen sinat, och Teskedsgumman måste gå ut till sin andra brunn för att hämta vatten. Hon tar gubbens gamla rock och ett par stadiga arbetsvantar, sin yxa och sin hink, och går ner på gärdet och börjar hugga hål i isen med sådan frenesi att hon först inte märker när en älg kommer ut ur skogen, stegar fram till henne och så till slut stångar henne så att hon faller med huvudet före ner i snön. Förskräckt springer hon in, och när älgen visar sig vara kvar bestämmer hon sig för att skrämma den. Men när älgen varken låtit sig skrämmas av att gumman varit stor och ful eller stor och farlig (i svart regnkappa och hatt respektive med gubbens byxor och bössan) så ger hon upp och bestämmer sig för att hämta snö att smälta i hinken istället. Det är bara det att när hon gör det, så blir hon liten som en tesked:

Den här gången gick det fortare än vanligt, och hur hon nu bar sig åt så trillade gumman själv, så liten som hon var, ner i hinken, och hinken började rulla utför brunnsbacken. Det gick med en faslig fart och gumman som låg i såg både solar och stjärnor.

Andfådd av den första meningen? Faktum är att efter ett par genomläsningar så fungerar texten strålande som högläsning, trots att meningar som den nämnda återkommer i alla böcker jag läst av Prøysen. Ytterligare ett exempel på det är inledningen:

Teskedsgumman hade haft så ont om vatten i vinter. Vattnet rann långsammare och långsammare och långsammare ur kranen i köket, och en dag sa det bara dropp dropp dropp, och till sist var brunnen tom och det kom inget vatten alls.

IMG_4666

Men för att återgå till historien, så rullar hinken upp för ett gupp, flyger genom luften och fortsätter flyga ut i skogen – för det visar sig att den fastnat på älgens horn. Älgen går till sina älgvänner och beklagar sig över hur rädd den är för det som skramlar i hornen, men det löser sig när hinken istället fastnar på en gren i ett träd. Gumman får sig en pratstund med en ekorre, men just när hon börjar undra över hur hon ska ta sig hem igen så löser också det sig med att gumman blir stor igen och ramlar ner med gren och hink och allt. På vägen hem hämtar hon vatten, och när hon ser att älgen står och kikar på honom kan hon skramla lite med hinken och på så sätt skrämma iväg den igen.

Det finns saker i den här boken som jag läser bort, som det faktum att rocken och byxorna är gubbens och delar av beskrivningen av älgen, som där den omnämns som farlig, mallig eller dum, men i övrigt gillar jag den av anledningar som jag ska gå in på mer nedan.

Först dock till Göta Petter, sa teskedsgumman, som handlar om en dag då Teskedsgumman har så mycket att göra men är liten redan när hon vaknar. Återigen händer allt i en lång mening:

Det var en gång en gumma, som la sig och sov på kvällen liksom gummor brukar göra, och dan därpå vaknade hon som gummor brukar göra, men då hade gumman blivit så liten som en tesked, och det brukar inga gummor bli.

Med list (och hot och manipulation, om man ska vara sådan) talar hon dock en råtta till att städa golven, katten att slicka disken ren, hunden att bädda sängen, regnet att blöta tvätten, vinden att hänga tvätten, solen att torka tvätten, tillbringaren att sätta på spisen, stekpannan att hoppa upp på spisen, och pannkakorna att vända sig själva. Och just som hennes man kommer hem, så blir hon stor igen och berättar ingenting om att hon varit liten.

När jag började skriva det här inlägget slog det mig att vuxna inte är så vanliga huvudpersoner i bilderböcker. Utifrån målgruppen är det såklart inte så konstigt, men en snabb räkning av de böcker som står på barnens bokhyllor just nu (av någon märklig anledning har vi böcker lite varstans i lägenheten) avslöjar att av 85 böcker har nio (knappt 11 %) huvudpersoner som kan definieras som vuxna: en är en Bamse-bok, en handlar om en tomte, i två är huvudpersonerna också berättarröst – och så är det tre Pettsson-böcker och två böcker om Teskedsgumman. I vår bokhylla finns det alltså två vuxna huvudpersoner som det berättas om och inte av, och som dessutom är människor. (Skriv gärna en kommentar om du kommer på fler sådana!)

Det roliga är, att redan innan jag påbörjade ovanstående räkneövning så tyckte jag – utifrån de nämnda böckerna – att gumman är lite av en kvinnlig motsvarighet till Pettsson. Kanske låter jag mig luras lite av det gemensamma som de har ovan, men jag tycker det finns mer: båda lever i en vagt definierad dåtid (inte alltför långt tillbaks i tiden, men definitivt innan tvättmaskiner, färg-TV och CD-skivor), båda lever rätt ensamma, båda kan prata med djur (under specifika omständigheter), båda är äldre, i båda finns det fantastiska inslag (krympningen respektive mucklorna) och sist men inte minst: båda är väldigt handlingskraftiga och finurliga.

Därmed inte sagt att det inte finns skillnader, mestadels klart könade. Teskedsgumman har trots allt en (arbetande, dessutom, som hon sköter hushållet för) man även om han spelar en väldigt undanskymd roll medan Pettsson lever med en katt av en anledning: ”Nu är jag för gammal. Jag har vant att klara mig själv. Det skulle bli för mycket med en hel tant.” (i När Findus var liten och försvann). Pettsson är mer av ett original medan Teskedsgumman som jag uppfattat henne mer verkar passera som normal. Pettssons handlingskraft och finurlighet används för nya uppfinningar, Teskedsgummans ger inga bestående resultat utan handlar mer om att klara sig trots sin storlek/litenhet. Å andra sidan är en skillnad – som inom sinom tid planeras att få ett eget inlägg – är den omsorgsrelation Pettsson har till Findus, som en förälder. På det sättet är Teskedsgumman mycket mer ensam (nu, hon ska visst ha vuxna barn).

Delarna om mannen i Teskedsgumman är dock, som nämnt, rätt lätta att läsa bort. Det som då återstår är resten, det vill säga en klurig saga med en handlingskraftig gumma:

”Jaha”, tänkte gumman. ”Det är minsann inte första gången jag är utan vatten, men när man har två starka armar och en bra hink, och när man dessutom är så lycklig att man har en brunn till nere på gärdet, så får man inte klaga.

IMG_4667

Så utifrån det läser jag ändå gärna Teskedsgumman, och då framför allt den med älgen. Tretton har just också börjat uppskatta den. Och liksom med Pettsson, där illustrationerna är en stor del av behållningen, så är de det här också – om än på ett annat sätt. Sven Nordqvists bilder är ju en orgie i detaljer, medan Björn Berg mer lever på det otroligt uttrycksfulla kroppsspråket i sina illustrationer.

2 Comments

Filed under Bilderböcker