Tag Archives: äktenskap

Farfars mammas soffa

Anna Bengtsson
Alfabeta, 2014

Man säger ju ”om dessa väggar kunde tala” (och uppenbarligen är det en låt av Arvingarna som gått mig helt förbi, man lär så länge man lever), men i den här boken är det istället en soffa som fått om inte talets gåva, så i alla fall tankens.

Först upplever jag soffan som lite gnällig, med kommentarer ”Sitt still […] Jag kan få en spricka i locket”, ”Sparka inte på mig […] Det kan bli repor i den nya färgen” och ”Olle tröttnar nog snart på de där enklare möblerna. Jag är ju gjord av en finsnickare.”, men det är nog mest indikationer på att soffan kommer från en annan tid med ett helt annat konsumtionsmönster – vars förändring inte undgår soffan i denna tidsresa.

IMG_5676

Snarare än att vara en renodlad huvudperson är soffan nämligen den sammanhängande länken i en släkt- och allmänhistoria som började för hundra år sedan, 1915: ”Ute i världen var det krig. Många var fattiga, men ändå fanns det de som blev kära och gifte sig”. Och de inte bara gifter sig, utan får barn och barnbarn och barnbarnsbarn som skapar en tämligen ymnigt persongalleri som det tog mig ett par läsningar att få koll på – och som jag är tveksam till om Tian greppat än.

I den här boken finns många saker som inte är vanliga i bilderböcker: den långa tidsrymden, släktträd, generationer som kommer och går, och en historisk förankring som ger någon sorts bild av de senaste hundra årens utveckling (från kriget, via kvinnlig rösträtt, utvecklingen av bostadsstandarden till andra världskriget i alla fall – därefter hamnar fokus lite mer på generationsskiftena inom den skildrade familjen än på samtidshistorien). Jag kan tycka att det är en rätt alldaglig berättelse, men Tian – som det här är nya saker för – har lyssnat med intresse. Han är nog rätt i början av den ålder som boken riktar sig mot, för även om den är realistisk snarare än abstrakt så verkar så här långa tidsrymder inte helt lätta att greppa, och detsamma gäller för årtalen som fungerar som rubriker som förtydligar när handlingen utspelar sig med tidshopp som 1915 – 1918 – 1921 – 1927 – och så vidare.

IMG_5677

De mest framstående personerna i persongalleriet är i mitt tycke ”farfars mamma” Nanny, farfar Henrik och farfars bror Olle. Det är Nanny som köper soffan, Henrik som sover i den, och Olle som länge har den i sin vårdnad eftersom han aldrig flyttar ifrån föräldrahemmet. Förutom Nanny är det få kvinnor som tar plats: de förekommer i huvudsak som systrar och fruar och döttrar snarare än i egen rätt. När de förekommer så är skildringen tämligen realistisk, och i nutidsögon därmed också tämligen stereotyp, som ”Nanny satt hellre på en stol så hon hade nära till spisen” eller ”Fruarna hjälpte till att bära in allting och bröderna pratade om livet”. Medan jag gärna hade sett en ändring i det förstnämnda är det inte lika självklart hur man ska tänka i det andra fallet. I nuläget läser jag bort det för Tian, men på sikt, när han blir mer medveten om vilka skillnader som historiskt sett (och nu) görs mellan män och kvinnor så tror jag att det är en rätt bra skildring (och, givet bokens realism så skulle det vara svårt att göra annorlunda). Ta till exempel farfaderns syster Inga som vill bli sjökapten (och inte möter några invändningar) men istället blev telefonist. Hur kan det komma sig? Vilka chanser hade hon att förverkliga sina drömmar, jämfört med sina bröder? (Som blir brandman respektive brevbärare i de två fall man får veta, så även där har ju livsomständigheterna satt sina begränsningar.)

Det här med böcker som diskussionsunderlag är lite svårt här hemma just nu, eftersom barnen ska välja varannan bok och lite längre böcker – som denna – måste läsas rätt raskt för att inte Tretton ska hinna tröttna alltför mycket under tiden. Det gör att vi till stora delar missat en del av den här historien, nämligen de bildtexter i mariginalen som kompletterar huvudhistorien. Inte heller har vi hunnit läsa den avslutande texten ”Att läsa om man vill veta lite mer”. Så för vår del finns det att växa i.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Lillebror och natten

Lennart Hellsing, Ane Gustavsson
Eriksson & Lindgren, 2009

Det mesta jag läst av Hellsing har varit skrivet på 50- och 60-talen, så Lillebror och natten var tänkt att få utgöra en sorts kontrast till det, en samtida Hellsing. Men i mitt tycke visade det sig att inte mycket förändrats, mer än att jag därmed kunde lägga bort de något förmildrande glasögon som jag känner att jag nog ändå har när det gäller äldre böcker.

Början av boken är en finstämd berättelse om Lillebror och Storebror som ligger i sina sängar och talar om natten och mörkret, där de resonerar tillsammans och Storebror svarar på Lillebrors frågor efter bästa förmåga:

– Man kan ta på saker som är någonting. På Mörkret kan man inte ta. Då måste det vara ingenting.
– Kanske, sa Lillebror, är det ingenting, men det finns och jag är rädd för Mörkret.
– Nej, du är inte rädd för Mörkret, du är rädd för något som kan finnas i mörkret.

I den delen av boken går illustrationerna i svart och mörkblått, med rymden bakom gardinerna och ett vänligt leende mörker som lillebror prövande sträcker in händerna i.

IMG_4243

Men sedan är det som att Hellsing spritter till och kommer på att det måste vara lite lustigheter också. De börjar tala om solen, som går

– Vidare bara… västerut… till Amerika, till indianerna, mohikanerna. Den sista mohikanen är ännu inte död!
[…]
– Och är alldeles röd! Nu, så lillebror, nu förstår jag! Indianerna blir röda därför att Solen är röd när den kommer dit och lyser på dem.

Här får jag två problem med boken: det första är samma som jag upplevde i Krakel Spektakel gör det själv, att historien blir så splittrad att jag skulle vilja dela den i två. Eller i Lillebror och nattens fall snarare tre, för det kommer en ytterligare vändning där de börjar återge och diskutera de sånger faster Hulda brukar sjunga, deras innehåll och innebörd (allt från änglar och eskimåer till äktenskap).

Jag är såklart inte först med att tänka kring Hellsings absurditet, och vill man läsa om den på ett från ett lite mer positivt perspektiv än det jag kommer att ge uttryck för här rekommenderar jag den här recensionen.

Men varför är då jag, som gärna för rätt absurda samtal med Tian, inte alls förtjust? Jag tror att svaret ligger i formen. Så länge Hellsing håller sig till vers, rim och ramsor, så är språkleken och absurditeten något som tilltalar. Den bundna formen gör texten till en vägvisare snarare än någon som bestämt tar en i handen och leder en genom sina egna associationer. När texten istället är skriven på prosa får jag mer samma känsla som jag får när någon långrandigt återger nattens dröm: utan medskapande blir det bara orelaterade fragment staplade på varandra. Säkert skulle det gå att även i prosa få den effekt som Hellsing lyckats med i vers så många gånger: men själv har han inte gjort det i varesig Lillebror och natten eller Krakel spektakel gör det själv.

Och så var det ju ytterligare ett problem: det är så jag upplever Lillebrors och Storebrors resonemang om solens verkan. Den gör som sagt indianerna röda, men även kinererna gula (samtidigt som de steker alternativt kokar missionärer), “oss” bleka och kanske grönländarna gröna – fast det kan ju inte stämma, för då skulle solen lysa med svart ljus i Afrika och svart ljus finns inte. Vad Tian tycker om den här delen av boken vet jag inte, för när jag läste före och insåg vartåt det barkade så slutade jag läsa texten. Det är inte så jag vill tala om hudfärg.

Tian tar upp ämnet hudfärg ibland, förstås. Hur kan en del ha brun hud? Då svarar jag att det beror på det “recept” som man får från ägget och spermien, som berättar ungefär hur man kommer att se ut. Att om ens mamma eller pappa själv har brun hud så får man det också. Jag talar inte i termer av att vara röd, eller gul, eller att de kommer från andra länder.

Sedan verkar Hellsing också se denna bok som ett bra tillfälle att vinka lite andra av sina figurer: den sista mohikanen och Eskil Eskimå omnämns i texten, och när Lillebror och Storebror pratar om indianerna hänger och slänger Kusin Vitamin i deras gardin. I de delar dessa vinkningar görs i texten är dock min känsla mer att texten skrivits för att kunna referera dit, än att det är den spontant bästa historien som lett till att de inkluderats. Men för all del, om man känner sig bekväm med att faktistk läsa texten så ger det förstås en rätt uttalad lektion i hur texter kan tala med varandra.

2 Comments

Filed under Bilderböcker