Tag Archives: 8 år

Sam och Sigge och den första julen

Lin Hallberg, Margareta Nordqvist
Bonnier Carlsen, 2014

Det finns en lång rad böcker som handlar om shettlandsponnyerna Sam och Sigge, och som jag förstått det (vi har bara läst denna och Sam och Sigge) är de uppdelade i två serier: dels en om ”ponnytjejerna” i BUS – Brobyungarnas shettisar, och dels en där sönerna på gården – Eric och Simon – är huvudpersoner. Sam och Sigge gick inte hem hos Tian vid första läsningen när vi provade för kanske ett halvår sedan, men nu med Sam och Sigge och den första julen verkar han betydligt mer på kroken och vill läsa mer om riddare.

IMG_6080_2

Sam och Sigge och den första julen hör till serien där Eric och Simon är huvudpersoner, och de omtalas väldigt frekvent som ”riddarbröderna”, vilket jag – utan att ha läst Sam och Sigge och riddarbröderna – skulle tippa att kommer därifrån. Detta, tillsammans med det faktum att bröderna växer upp på gården, gör att de känns som ganska ”typiska” pojkar inom ridsporten (att kontrastera mot alla längtande, hästälskande ridskoletjejer). Samtidigt är det väldigt trevligt med en hästbok(sserie) med pojkar i huvudrollen, något jag kan tänka mig kan vara ett trevligt litterärt sällskap till alla hästälskande pojkar där ute som kan ha det rätt ensamt.

I Sam och Sigge och den första julen närmar det sig jul i ramberättelsen, men denna jul inträffar aldrig utan den jul som det berättas om – mamman är berättaren – är den allra första julen i Sverige efter att familjen flyttat dit från England (efter skilsmässan från deras pappa, om jag uppfattar det rätt):

Eric och Simon brukar turas om att välja vad mamma ska berätta. Oftast vill de höra en sann-saga. Just idag är det Erics tur att välja.
– Då vill jag att du berättar om den första julen i Sverige, säger Eric.
– Ja! ropar Simon. Den är jättebra!
– Jag har säkert berättat den hundra gånger, suckar mamma. Tröttnar ni aldrig?
Mamma säger att Simon och Eric har glömt hur ensamma och eländiga de kände sig då. När de precis flyttat ifrån pappa och kompisarna i England.
– Det var så kallt att Simon och jag sov i samma säng, minns Eric. Och jag trodde att Simon hade lagt istappar i sängen, men det var hans tår.
– På kvällarna sprang det möss i köket, fnissar Simon.

IMG_6082_2

Denna jul innehåller det mesta: längtan efter snö och ”riktig jul”, tomtespaningar, hästar som river ner julpyntet i boxarna, strömavbrott, räddandet av en liten katt och till slut julottan där de träffade ”tjejerna” för första gången. Brödernas självklara relation till varandra och deras kärlek till sina (busar till) hästar är genomgående teman, och Tian fick helt klart några aha-upplevelser kring hur det kan bli med syskon sedan, med en lillebror som kan “prata så bra”.

Det här är en sammanhängande kapitelbok, att jämföra med de ”första” kapitelböcker vi läst där kapitlen kan läsas i princip fristående. Den är också språkmässigt något mer komplex, både med konstruktionen med en ramberättelse kring den egentliga berättelsen och med det mer utvecklade språket där miljöbeskrivningarna visserligen stöds av illustrationerna (som finns på varje uppslag) men också utgör en självklar del av texten. Samtidigt är det inte så mycket i boken som är svårt att förstå: inga dolda motiv eller motstridiga känslor, eller så, så man kan absolut läsa den med behållning även för yngre barn som tycker om temat.

Som redan nämnt uppskattar jag att detta är hästböcker med pojkar i huvudrollerna, även om de nu är lite ”typiska”. Jag upplever att språket ganska ofta understryker att de är pojkar (de talas mycket om i termer av ”pojkarna”, ”bröderna” och ”riddarbröderna”), men det är rätt lätt att läsa bort om man önskar – medan det, å andra sidan, kan vara en poäng i att behålla detta om man vill berätta om hästar som ett intresse för både pojkar och flickor. I sitt görande, ensamma på gården, tar kön dock inte överhanden. Här handlar det om barns hästar och barns jul.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Krig

Alfons och soldatpappan
Gunilla Bergström
Rabén & Sjögren, 2006

Ett år i djungeln
Suzanne Collins, James Proimos
Bonnier Carlsen, 2014

Pojken, flickan och muren
Ulf Stark, Anna Höglund
Berghs, 2010

Utan att jag riktigt hade tänkt på det, så hade vi plötsligt flera böcker som berör olika aspekter av krig hemma. Ämnet är ju tyvärr högaktuellt i världen, och även om jag upplever att väldigt lite sipprar igenom till Tian än, så börjar han ändå greppa konceptet på ett lite större plan än krigslekar.

IMG_6045_2

Krigslekar förekommer i en av de här böckerna, nämligen Alfons och soldatpappan. Här har Alfons fått en ny vän, Hamdi, vars pappa har varit soldat – ”I ett riktigt krig, i sitt förra land”.

Alfons beundrar Hamdis pappa mycket, inte bara för att han varit soldat utan också för att han startat ett fotbollslag för alla barn och byggt en riktig målbur åt dem. Men kriget, det är ingenting som pappan vill prata om. Istället fantiserar Alfons och Hamdi, ”här ser de krig överallt, jämt – på dataspel och film och TV. Och på ruskig, spännande video!”, och leker med Alfons laserpistol, rullar in sig i mattor och leker snigelkrig, och önskar sig fler spännande grejer med ”SPLASH och KA-BOOM och skarpa polissoldater och tanks och monster-krigare”. Och till slut så får de faktiskt pappan att berätta något litet (om de lovar att ”lyssna som vuxna karlar”).

Han berättar om ett bombanfall. Han berättar om hur rädd han var. Och han berättar om mötet med en myra, för att inskärpa en sak:

Det enda säkra är: det finns såna som bygger upp och såna som bombar ner. Två sorter. Dom finns alltid. Bland fienden med!

Sedan, efter middagen, får denna utsaga en tillämpning i Alfons och Hamdis här-och-nu. Någon har förstört det där målet som pappan byggt åt dem, men pappans lugna besked är att de förstås ska bygga upp det.

IMG_6046

Kriget hålls lite på avstånd i den här boken. Det försiggår i ett annat land, Hamdis förra, i en annan tid, innan Hamdi var född. Även nu framstår landet som långt borta: hemma hos Hamdi är det annorlunda med många mattor, fingardiner och bordsbön. Annan mat, och en parabol så att man kan se ”främmande, utländska TV-program”. Alfons är lite förundrad, men trivs väldigt väl där och jag tycker att skildringen är fin.

I Pojken, flickan och muren är kriget däremot ständigt närvarande. Boken är – säger insidan på omslaget – inspirerad av Ulf Starks och Anna Höglunds resa till Palestina, och här finns inga eldstrider, krigslekar eller krigsleksaker. Men här finns muren, som stänger ute syskonen Adham och Sulafa och deras föräldrar från deras hem, gården som de bodde på förut. Gården med ”apelsiner, oliver och timjan. Och trädet där farfar hängde upp spegeln på en spik när han rakade sig. Och skolan dom gick i. Liksom skrattet.”.

Adham och Sulafa hanterar situationen. Adham kör runt Salufa i en kärra som han byggt åt henne, hon kan inte gå annat än korta sträckor eftersom ”hennes ben är sjuka”. De besöker en hund, Schas, som de gjort till sin och nu matar varje dag. Sulafa besöker en gammal lärarinna flera förmiddagar i veckan och läser dikter för henne. Men allra mest längtar de hem, och Adham lovar så Sulafa att han ska ta sig dit och hämta en apelsin till henne. Det är en väldigt fin skildring av syskonskap.

IMG_6047

Adham lyckas faktiskt ta sig förbi muren, och den illustration där deras hus är tecknat med sönderslagna fönsterrutor och brädor spikade över dörren är nog det i boken som gjorde störst intryck på Tian. Varför har de gjort så? Varför får de inte bo där längre?

I Ett år i djungeln är förståelsen också något som växer, men här hos huvudpersonen. Kriget här är liksom i Alfons och soldatpappan långt bort – det är Vietnamkriget – men samtidigt betydligt närmare eftersom huvudpersonens pappa ”måste åka till något som kallas krig. Han ska vara borta i ett år. Hur långt är ett år?”.

I sina drömmar flyger huvudpersonen till djungeln, tillsammans med katten Busan. Men vartefter tiden går blir den väntande djungeln alltmer ogästvänlig – utvecklingen av de här bilderna tycker jag att är det allra starkaste i boken. Från pappan kommer först vykort, men sedan blir det alltmer tyst. Huvudpersonen samlar ledtrådar: vuxna blir ”ledsna, oroliga eller arga” när de får veta att hennes pappa är i kriget. Kriget dyker upp på TV: explosioner, helikoptrar, gevär – mamman stänger av TV:n och huvudpersonen stänger in sig i en garderob och gråter. Det börjar bli svårt att komma ihåg hur pappa ser ut. Tills han äntligen kommer tillbaka.

IMG_6048

IMG_6049

IMG_6050_2

Det här är inga böcker som man läser för deras gestaltningar av kön. Papporna eller män är soldater. De står i förgrunden. Mammorna är hemma men osynliga. Därtill kommer uttalanden som får mig att först hoppa högt och sedan hoppa över, som att ”lyssna som vuxna karlar” (Alfons och soldatpappan) eller ”Vi är alla unika på något sätt. […] Drew är kille.” (Ett år i djungeln). Men barnen möter olika sidor av vad krig kan vara.

Den starkaste skildringen av en flicka är Salufa. Parallellt med Adhams fysiska försök att ta sig till andra sidan muren, så utvecklas hon som diktare, och får det sista ordet mot muren:

Kom fort upp ur jorden, träd.
Bli tjock som farmor om stammen.
Och låt grenarna växa så högt
att vi kan klättra
upp i himlen en dag.

Kom fort upp ur jorden, träd.
Ge oss blommor och frukt.
Och låt rötterna växa så starka
under jorden
att dom välter denna mur en dag.

Att det här så att säga är hennes parallella resa tror jag att går Tian lite förbi, men annars upplever jag som sagt att han nu, när han snart fyller fem, ändå börjar ha funderingar över krig och börjar greppa konceptet. Alfons och soldatpappan är den av böckerna som verkar mest lättillgänglig, med Ett år i djungeln någonstans i mitten och delar av Pojken, flickan och muren som sagt ännu lite för komplexa.

Hur tänker ni kring att läsa om krig med era barn?

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Tilly som trodde att…

Eva Staaf, Emma Adbåge
Rabén & Sjögren, 2014

Hur är det att bo någon annanstans och att vara någon annan? Jag och Tian har otaliga gånger pratat om varför människor gör på olika sätt, ser olika ut och är bra på olika saker. Det är allt ifrån nyfikna undringar kring “varför gjorde hon sådär?” eller “det var väl dumt att göra så?” till besvikna uttalanden om att “jag kan inte, men det kan han” eller “varför har hon en sådan?”.

Sällan har vi dock mött temat så tydligt uttalat i någon bok som i Tilly trodde att… Ett inledande konstaterande där är nämligen att “De vet inte exakt hur det är att bo någon annanstans. Man skulle kunna tro att det är ungefär lika” – men sedan visar det sig att det inte är så.

IMG_6025_2

Tilly besöker andra vänner. Hos den ena är det si, hos den andra är det så. Och Tilly tänker, och bollar sina tankar med vännen Tage.

Hos de flesta vännerna är det faktiskt lite deppigt av ett eller annat skäl: en deprimerad mamma hemma hos Tage, en vän som inte kan vara med på simningen för att föräldrarna inte packat simkläder, frånvaron av båda föräldrarna hos en annan, eller frånvaron av grundläggande hygien hos en tredje:

Nu har Peppes pappa glömt toalettpapper.
Tilly som trodde att folk hade toalettpapper.
Men det finns inget.

Till slut får Tilly – som bajsat – torka sig på en strumpa, som “ändå ska tvättas”.

De dömer eller värderar dock aldrig, Tilly och Tage, utan möter bara olikheterna med en nedtonad förståelse – “Har man inget toalettpapper får man använda fantasin, säger Tilly” – för att fortsätta på det nämnda exemplet.

IMG_6026

Men en sak är svårare än övriga att förstå för Tilly, och det är mötena med “killen”. Han som sitter och och hungrar och fryser och som Tillys mamma bara skynder förbi. Honom förstår Tilly alldeles utmärkt, medan mammas beteende är obegripligt för henne. Ska man inte hjälpa andra? I Tages ord: “det vet ju minsta unge att man ska”. Och “ungarna” gemensamt, på dagisutflykt, hjälper honom faktiskt till slut.

Ändå var nog det som fascinerade Tian mest de föräldrar som glömt att packa badkläder, medan det potentiellt exotiska i att – som en annan av vännerna – varken ha ett eget rum eller en egen tandbostmugg, gick honom helt förbi (ska barn absolut ha en egen tandborstmugg, har jag missat något?).

I boken så är det Tilly som är den uttalade huvudpersonen, medan Tage är den som levererar förståndiga svar, som i fallet med “killen”. I skildringen av dem tar kön ytterst begränsad plats. Av vännernas föräldrar är dock majoriteten ensamt figurerande mammor, med undantaget i form av Peppes försumliga (åtminstone på hygienplanet) pappa. Däremot efterfrågas bade mamma och pappa när de inte är med i bild: “Kan inte din mamma eller pappa packa dina badgrejer åt dig?” fråga Tilly kompisen som inte har badgrejer med, och i fallet med de båda frånvarande föräldrarna får vi veta att vännen “inte har” någon mamma medan pappa är “någonstans i en stad som börjar på B”.

Rent könsfördelningsmässigt hade jag kanske önskat ytteligare någon pappa, men å andra sidan lyser “två-förälders-kärnfamiljerna” med sin frånvaro här och jag tanker att det kan finnas en poäng även i det. Ser man istället på Tillys vänner så är de såväl pojkar som flickor.

Lite spännande i ljuset av det ovan nämnda är dock att Tilly fortfarande “trodde att” alla hade mammor och pappor. Hennes eget familjebegrepp inkluderar också att familjer har “en början och ett slut” – men i båda fallen stöter hon på motsägelser mot sin tro.

Det här är en bok som innehåller mycket, och åldersmässigt är det nog bra att ha nått kanske fyra för att kunna uppskatta den.

Liksom Det var en gang en räv som sprang i mörkret och Jag blir en bubbla som blir en monster som blir ett barn är Tilly som trodde att… nominerad till årets Augustpris. Årets barn- och ungdomskategori dominerades totalt av bilderböckerna, och jag har faktiskt läst alla i år. Två av dem inspirerade mig inte alls, och kommer mest troligt inte att dyka upp här – nämligen Vi springer och Nu leker vi den fula ankungen (däremot finns en lång reflekterande recension av Nu leker vi… här, för den som är nyfiken), men förhoppningsvis dyker en post om den sista av (bilder)bäckerna upp här på måndag innan pristagaren offentliggörs.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn

Malin Axelsson, Klara Persson
Urax, 2014

Liksom Det var en gång en räv som sprang i mörkret är Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn nominerad till årets Augustpris. Efter några genomläsningar är både jag och Tian något förvirrade, medan Tretton – som över lag tyckte att boken var för lång – tagit uppslaget med ett monster till sitt hjärta.

IMG_6012

Därmed inte sagt att boken inte har något. Till exempel har den lett till återkommande diskussioner mellan Tian och mig om hur en del böcker är lätta att läsa, medan man i andra måste gissa och tolka själv, och hur man kan göra det.

Det finns en huvudperson i boken, en person som vi bestämt oss för att fyller sex år när boken tar slut med en tårta med sex ljus i. Temat för boken kan man kanske karaktärisera som det mänskliga varats osäkerhet, och om att bli till. Vi tror att det är ett syskon som är på väg, och som kanske är en av rötterna till de existentiella grubblanden som huvudpersonen ger uttryck för.

En läsning som håller ihop i alla fall större delen av boken är att se de inledande uppslagen, om att vara ofödd och sedan födas till att bli något, som en gemensam fantasi i regi av huvudpersonen och dennes mamma. När vi får möta dem är det läggdags

nu blev jag jättetrött
nu sov jag och drömde

men vänta
hur vet jag att det kommer att bli morgon
när jag somnar?

Mamman lugnar, men barnet vill avstå från att sova: genom att leka doktor (”kan det vara svininfluensan? fågelinfluensan? röda hund? galna kosjukan?”), genom att låtsas dö (obehagligt i Tians ögon innan det framgick att det bara var en lek), genom att prata om vilka saker hen ville bli, genom att transformeras till monster (jag håller med Tretton, det är bokens bästa uppslag! ”ha haaaa/ tittaaaa på mig/ tyck om mig tyck om mig!/ om ni inte tycker om mig ska/ jag äta upp er!”), genom att fråga hur barn blir till och varför man blir den man blir… Men därefter håller inte riktigt denna förståelse av boken heller, för där kommer ett uppslag om ”hur kommer det bli nu/ när vi inte vet hur allt ska bli?” där det inte längre är läggdags, utan istället något slags kafferep med en rad nya personer inblandade. Däremot blir det alltmer klart att det är ett kommande barn som diskuteras, även om huvudpersonen också går in och talar för barnet eller barn i jag-form. Och därefter somnar de, och drömmer. Och så till sist avbildas nämnda tårta, som återkommer till och från i boken, till exempel i passagen ”men hur blir jag pojke?/ hur blir jag flicka?/ när blir det tårta?”. Denna passage är för övrigt också den enda där kön nämns i samband med huvudpersonen.

IMG_6014

Jag har valt att citera rätt mycket ur boken ovan, för att ge en bild av språket. Och jag har gett den mest sammanhängande bild jag lyckats skapa, även om jag får medge att det lämnar mycket att önska. Det är, som jag inledningsvis konstaterade, en ovanligt utmanande läsning, som jag tippar att man bör ha fyllt fyra för att tolerera text- och språkmässigt (vad gäller komplexitet), men därefter ser jag inte någon direkt åldergräns uppåt – det handlar snarare om huruvida man uppskattar berättelsetypen. Jag har sett synpunkten att språket och berättelsens vändningar är ett barns, men jag uppfattar inte att Tian utläser det på det sättet även om han har mer tolerans för det obegripliga än mig – så lär han ju också vara mer van att möta historier som inte är direkt begripliga för honom vid en första genomläsning.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Mer eller mindre kuslig halloweenläsning

Kom in om du vågar!
Helena Davidsson Neppelberg
Alfabeta, 2010

Samlade sagor om den underbara familjen Kanin
(Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet)
Jonna Björnstjerna
Bonnier Carlsen, 2013 (2007, 2009, 2010)

För Tian är det här med halloween ungefär lika självklart som midsommar och jul – det smäller kanske till och med högre än det förstnämnda eftersom man får klä ut sig på förskolan och det pysslas så att det står härliga till. Skräckdimensionen i halloween har dock gått honom förbi, vilket kanske är lika bra med tanke på att mycket känns ”kusligt” i hans värld just nu. Därför har vi inte läst Samlade sagor om den underbara familjen Kanin på sistone, något som vi gjorde förra året.

IMG_5718

Dessa samlade sagor – som är en samlingsutgåva av Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet – är nämligen lite kusliga, fast rätt lagom egentligen, i mina ögon.

Den underbara familjen Kanin består av en mamma, en pappa och fyra barn, varav Lillebror Kanin är huvudperson. De bor i den underbara delen av skogen… men det finns en fruktansvärd del också, och det är där Lillebror Kanin tenderar att hamna: för att han följt efter en vacker fjäril (Lillebror ”har smak för det vackra i livet”) när han skulle plocka blåbär till pappas fantastiska blåbärspannkakor, för att han går vilse när han ska gå med ett kakrecept till sin farmor, eller för att godistrollet kommer och rövar bort honom när han äter godis en dag när det inte är lördag.

Varje gång blir Lillebror Kanin väldigt väldigt rädd. Varje gång är det någon som uppmanar honom att inte vara rädd eller visa rädsla eftersom det göder det som skrämmer honom, men som står svarslös när han undrar hur det ska gå till. Och varje gång så slutar det med att lillebror agerar, fastän han är rädd. Och det som var farligt – monstret i skogen, fru Skräck, godistrollet – visar sig då vara något som han kan bemästra.

IMG_5719

Sagoskogen där de bor är en extremernas skog – det är underbart och fantastiskt eller hemskt och fruktansvärt, och varje bok avslutas med en karta, där man kan se var äventyret utspelat sig. Barnfantasy, kanske man skulle kunna genrebestämma det som, vilket verkligen går igen i illustrationerna som jag fallit pladask för: det är mörkret med lysande ögon och grimaserande träd i den fruktansvärda delen av skogen, fru Skräcks docklika förklädnad och nästan brinnande förvandling till sin vanliga skepnad, godistrollets grin och godisfabrikens pysande, pustande och löpande-band-slit. Det är illustrationer som fyller uppslagen, och som lyfter texten och berättelsen. Och det är, för att återkomma till det, rätt kusligt.

IMG_5720

Jag är tveksam till om Tian än förstått sig på hur mycket de här berättelserna anspelar på traditionella sagoformat, och för att kunna börja förstå sig på texterna tror jag nog att man i alla fall bör ha passerat tre med en bit. Genusmässigt tycker jag att Lillebror är en fint skildrad karaktär, som får vara både modig och rädd, och att bikaraktärerna varieras väl och faktiskt i många fall inte könas alls – vilket till exempel gäller både godistrollet och dess mindre skrämmande inkarnation i slutet av boken.

Kom in om du vågar! är betydligt mindre skrämmande än ovanstående, och har en yngre målgrupp. Imperativet i titeln är ett genomgående tema i texten, när man gått in i ”mitt” hus i skogen uppmanas man att ”Hälsa på fladdermusen!”, ”Klappa spindeln!”, ”Klia vovven!” och så vidare, tills man till slut får ta kvasten och flyga till månen där berättarrösten väntar på en (med tårta!). Detta direkta tilltal tycker framför allt Tretton är rätt spännande, även om han nekar vissa saker (som att pussa på grodan). Tian är dock inte nödbedd att sitta med när vi läser denna bak, och fascineras nog framför allt av skelettet Kalles soppa som vi misstänker innehåller mask, flugsvamp, kottar och spik…

IMG_5721

I övrigt är det inte mycket att säga om boken: den levererar sin historia, i all sin enkelhet, på ett uppskattat sätt.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Farfars mammas soffa

Anna Bengtsson
Alfabeta, 2014

Man säger ju ”om dessa väggar kunde tala” (och uppenbarligen är det en låt av Arvingarna som gått mig helt förbi, man lär så länge man lever), men i den här boken är det istället en soffa som fått om inte talets gåva, så i alla fall tankens.

Först upplever jag soffan som lite gnällig, med kommentarer ”Sitt still […] Jag kan få en spricka i locket”, ”Sparka inte på mig […] Det kan bli repor i den nya färgen” och ”Olle tröttnar nog snart på de där enklare möblerna. Jag är ju gjord av en finsnickare.”, men det är nog mest indikationer på att soffan kommer från en annan tid med ett helt annat konsumtionsmönster – vars förändring inte undgår soffan i denna tidsresa.

IMG_5676

Snarare än att vara en renodlad huvudperson är soffan nämligen den sammanhängande länken i en släkt- och allmänhistoria som började för hundra år sedan, 1915: ”Ute i världen var det krig. Många var fattiga, men ändå fanns det de som blev kära och gifte sig”. Och de inte bara gifter sig, utan får barn och barnbarn och barnbarnsbarn som skapar en tämligen ymnigt persongalleri som det tog mig ett par läsningar att få koll på – och som jag är tveksam till om Tian greppat än.

I den här boken finns många saker som inte är vanliga i bilderböcker: den långa tidsrymden, släktträd, generationer som kommer och går, och en historisk förankring som ger någon sorts bild av de senaste hundra årens utveckling (från kriget, via kvinnlig rösträtt, utvecklingen av bostadsstandarden till andra världskriget i alla fall – därefter hamnar fokus lite mer på generationsskiftena inom den skildrade familjen än på samtidshistorien). Jag kan tycka att det är en rätt alldaglig berättelse, men Tian – som det här är nya saker för – har lyssnat med intresse. Han är nog rätt i början av den ålder som boken riktar sig mot, för även om den är realistisk snarare än abstrakt så verkar så här långa tidsrymder inte helt lätta att greppa, och detsamma gäller för årtalen som fungerar som rubriker som förtydligar när handlingen utspelar sig med tidshopp som 1915 – 1918 – 1921 – 1927 – och så vidare.

IMG_5677

De mest framstående personerna i persongalleriet är i mitt tycke ”farfars mamma” Nanny, farfar Henrik och farfars bror Olle. Det är Nanny som köper soffan, Henrik som sover i den, och Olle som länge har den i sin vårdnad eftersom han aldrig flyttar ifrån föräldrahemmet. Förutom Nanny är det få kvinnor som tar plats: de förekommer i huvudsak som systrar och fruar och döttrar snarare än i egen rätt. När de förekommer så är skildringen tämligen realistisk, och i nutidsögon därmed också tämligen stereotyp, som ”Nanny satt hellre på en stol så hon hade nära till spisen” eller ”Fruarna hjälpte till att bära in allting och bröderna pratade om livet”. Medan jag gärna hade sett en ändring i det förstnämnda är det inte lika självklart hur man ska tänka i det andra fallet. I nuläget läser jag bort det för Tian, men på sikt, när han blir mer medveten om vilka skillnader som historiskt sett (och nu) görs mellan män och kvinnor så tror jag att det är en rätt bra skildring (och, givet bokens realism så skulle det vara svårt att göra annorlunda). Ta till exempel farfaderns syster Inga som vill bli sjökapten (och inte möter några invändningar) men istället blev telefonist. Hur kan det komma sig? Vilka chanser hade hon att förverkliga sina drömmar, jämfört med sina bröder? (Som blir brandman respektive brevbärare i de två fall man får veta, så även där har ju livsomständigheterna satt sina begränsningar.)

Det här med böcker som diskussionsunderlag är lite svårt här hemma just nu, eftersom barnen ska välja varannan bok och lite längre böcker – som denna – måste läsas rätt raskt för att inte Tretton ska hinna tröttna alltför mycket under tiden. Det gör att vi till stora delar missat en del av den här historien, nämligen de bildtexter i mariginalen som kompletterar huvudhistorien. Inte heller har vi hunnit läsa den avslutande texten ”Att läsa om man vill veta lite mer”. Så för vår del finns det att växa i.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Farmor hyr en katt

Cesili Josephus Jitta
berättarförlaget, 2010

Huvudpersonen i den här boken är en gammal farmor. Det finns en farfar också, i början, men sedan dör han och farmoderns blir ensam i boken. Inga barn, inga barnbarn, ingen annan alls figurerar mer än en gammal kvinna som minns sitt liv och försöker anpassa sig till sin nya situation.

IMG_5639

Jag kan inte på rak arm komma på någon annan barnbok som jag läst som på samma sätt behandlat en gammal människa som en person för sin egen skull och i sin egen rätt*. Som jag konstaterade när jag skrev om Teskedsgumman (och lite Pettsson) så figurerar inte vuxna som huvudpersoner alltför ofta i barnböcker, och i Pettsson finns ju en barnkaraktär i form av Findus medan Teskedsgumman altid har fullt upp med att klara sig som teskedsstor (-liten), och den här farmodern är dessutom en bit äldre.

Här är både text och bilder sparsmakade, ofta med flera bilder och texter per uppslag:

Farmor och farfar blir väldigt gamla.

Ibland blir farfar väldigt ledsen,
och ibland irrar han bort sig i huset.

När han försöker gå nedför trappan med rollatorn blir farmor också ledsen.

IMG_5640

Den inledande ensamheten efter farfaderns död skildras som bedövande, men generallösningen på sådant (här finns en likhet med Pettsson) är uppenbarligen en katt. Farmor surfar in på http://www.hyrkatt.se och klickar hem en äldre, kelsjuk katt vid namn Tim som blir hennes nya sällskap och glädje. Det kan låta simpelt, men är fint skildrat.

Tian har inte kommenterat denna bok mycket (att den innehåller katter räcker för att göra Tretton nöjd), men i andra diskussioner vi har haft på senare tid har det framgått att det här med livets förlopp och till slut döden är något som han verkligen börjat förstå. Så vi pratar inte sönder det. Den här boken är ett fint stycke om att uppleva en förlust och att överleva den, samtidigt som den verkligen tecknar en människa, hennes liv och kärlek. Ålder tenderar ju att skapa en viss sorts distans – om man har en roll, som förälder eller far- eller morförälder, så kanske man inte frekvent bjuder på så stora delar av sig själv – men här finns människan bortom rollen.

(www.hyrkatt.se finns däremot inte. Tur är väl det, för som koncept är det väl tämligen diskutabelt.)

* Efter mycket tänkande kommer jag faktiskt på en tomte som kanske skulle kunna fungera som jämförelseobjekt, mer om det till jul!

5 Comments

Filed under Bilderböcker

Fredda sju år

Helena Dahlbäck, Robert Nyberg
Alfabeta, 1996

Den här boken är skriven 1996, på den tiden när man började skolan som sjuåring, och i de första kapitlen går huvudpersonen Fredda fortfarande på förskolan Skogsgläntan. Det är också i de kapitlen Tian verkar ha lättast att leva sig in och identifiera sig med, även fastän skolstart är ett ämne som ofta tas upp till diskussion här hemma (av honom).

IMG_5381

Framför allt är det kapitel tre, Fredda – en helt vanlig dag, som verkar ha lämnat ett bestående intryck. Det handlar om att växa ur förskolan: att hjälp de små, att tycka att böckerna på sagoläsningen är för barnsliga (tråkiga, säger jag), att ha “skolförberedelse” där man får göra “RIKTIGA saker, sådant som är både roligt och svårt”, och att längta efter att börja skolan. Och när man slutar på Skogsgläntan får man en liten tavla, på Freddas står det 

Någon har gjort lite bus.
Vem kan denna någon vara?
Fredda sitter tyst som en mus.
Tittar upp i taket bara.

Över lag är det så Fredda beskrivs: finurlig, lite busig, och väldigt vanlig. Runt henne finns en pappa som är långtradarchaufför och borta många veckor i sträck, mamma som säljer biljetter på Operan, och tant Anna i samma hus som är Freddas barnvakt och en ”fin dam”. Och så fröknar på förskolan och fröken i skolan som alla är kvinnor – vuxenvärlden är helt enkelt väldigt konventionell. Men denna bok har andra styrkor!

I kapitel som Fredda lär sig rida och Freddas allvarliga dag berättas historier som visserligen på ett plan saknar riktig realism, men som är väldigt fina berättelser. Freddas allvarliga dag kanske utmärker sig mest: i kapitlet har en av Freddas klasskamrater halkat i vattnet ”med flit” och nästan drunknat. Det är inte vilken klasskamrat som helst, utan ett illa omtyckt barn som heter Mille som både själv ”är dum och retas” och har en mamma som är ”lite konstig” eller rentav ”galen”. Och när frökan får höra detta, så berättar hon hela historien, som inkluderar en bilolycka och dess följder och hur detta helt format den situation som Mille och hans mamma är i.

I verkligheten är detta kanske inte berättelser som kan berättas, men i bokform kan hela klassen få veta sanningen, förstå att allt inte alltid är som det ser ur, konfronteras med sitt eget beteende och till slut komma till insikter om hur vänner beter sig. Väldigt tydligt och konkret, utan att kräva någon som helst läsning mellan raderna, guidas man in i en fördjupad förståelse för vad som kan ligga bakom andras beteende. På samma gång som det är så tydligt, flyter dock berättelse och språk på ett sätt som gör att det inte blir banalt.

IMG_5380

En annan styrka är det återkommande temat om att växa och att möta och övervinna svårigheter – mest av alldeles lagom storlek. Det som är svårt i det ena kapitlet, är lätt i ett senare:

De första veckorna i skolan var det många i klassen som började gråta. Kanske någon längtade hem eller ville ha rast lite längre. Eller så var de bara arga för någonting som frökan inte förstod.
Men nu när det har gått en bit in på terminen så gråter ingen längre. Alla har vant sig vid att gå i skolan. Man kan nästan inte längre se vem som går i ettan eller går i tvåan.
Och det där med skrivandet, det går hur bra som helst!

Varje kapitel har ett par illustrationer, och dessutom är de relativt fristående från varandra – rätt typiskt för dessa tidiga kapitelböcker i mina ögon. Som redan nämnts verkar det dock som att man behöver vara lite äldre än Tian för att riktigt relatera till vissa av berättelserna, även om språket är lätt och ledigt. Han läste gärna boken, men ville inte läsa om den. Däremot tror jag att det är en bok som vi kanske kommer ha anledning att återkomma till om ett år när det där med att vara störst på förskolan är en realitet och de som bara är ett år äldre verkligen börjar skolan. Och vill man sedan fortsätta, så finns både Fredda åtta år, Fredda nio år och Fredda tio år, som vi dock inte läst och som vi lär få spara på ett tag.

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Åldersgräns på Astrid Lindgren, kanske?

Känner du Pippi Långstrump?
Bara roligt i Bullerbyn
Jul i Bullerbyn
Vår i Bullerbyn
När lilla Ida skulle göra hyss
Inget knussel, sa Emil i Lönneberga

Astrid Lindgren, Ilon Wikland, Ingrid Nyman, Björn Berg
Rabén & Sjögren, 1947, 1952, 1963, 1965, 1982, 1985

Astrid Lindgren, eller snarare ett par gardiner som säljs/sålts på Astrid Lindgrens värld, har just hamnat i det mediala rampljuset. Jag har sett två olika reaktioner på detta: å ens sidan helhjärtade instämmanden, å andra sidan åsikter om att litteratur inte ska censureras, att man måste förstå att böckerna är skrivna i en annan tid, och att lösningen är att prata med sina barn om uppfattningar då och nu, kontext och värderingar.

Som svar på det sistnämnda säger jag – välkommen att göra det med valfri två-, tre-, fyra-åring.

Jag tycker att det finns ett problem med barnböcker från föräldrarnas egen barndom: de barnböcker du kommer ihåg är med stor sannolikhet sådana som du läst efter att du passerat, säg, fem. Du vill dela dessa ofta älskade historier med ditt barn. Du börjar på tvåårsdagen.

Faktum är att det inte är svårt att börja på tvåårsdagen: utan att ha kollat upp utbudet i övrigt så vet jag att bara vår bokhylla hemma bjuder på bilderböckerna Känner du Pippi Långstrump?, Jul i Bullerbyn och Vår i Bullerbyn. Faktum är att man inte ens behöver vara två för att uppskatta dessa böcker: Tretton har verkligen gillat dem från början, om än i återberättad snarare än läst form – nu, 20 månader gammal, tror jag fortfarande att textmängden är för stor. Tror, eftersom jag inte har för avsikt att faktiskt läsa den – i alla fall inte i Bullerbyn.

IMG_5171

Det svåra kommer sedan, när barnen börjar tolerera mer text. Visst är det lockande att läsa längre böcker om Pippi, Emil och barnen i Bullerbyn för en Pippi-, Emil- eller Bullerby-tokig treåring? Och så finns ju filmerna också – du har sett dem i din egen barndom, de är visuellt lugna, barntillåtna, du minns dem – enligt samma åldersfel som ovan – som bra (ja, jag är skyldig på alla punkter). Och då kommer det.

Ja, Bullerbyn är vardagsnära, konkret och saknar komplexitet och känslomässigt djup – perfekt får mindre barn. Mindre perfekt, ur min synvinkel, är att berättelserna i stora delar bygger på tjejerna-mot-killarna. I Jul i Bullerbyn och Vår i Bullerbyn berättar jag bort detta, och i framför allt den förstnämnda finns det en hel del samhörighet baserad på familj istället för kön och mycket samhörighet mellan alla barn (de bakar till exempel pepparkakor, drar in ved, hugger julgranar (tillsammans med papporna förstås), sjunger julsånger, hjälper farfar att klä granen, firar jul och besöker julottan). I Vår i Bullerbyn är det däremot flickorna som tar hand om Kerstin och leker i lekstugan medan pojkarna täljer barkbåtar och tävlar om vem som är modigast – bortläsningen blir genast ett rejält snäpp svårare.

IMG_5172

Vill man sedan gå vidare till kapitelboksvarianten, så börjar Bara roligt i Bullerbyn med konstaterandet att

Men jag tror nog att det är Lasse som bullrar allra mest, jag. Han för lika mycket oljud som tio vanliga pojkar, det är jag säger på. Och Bosse och Olle hjälper till rätt bra dom också. Britta och Anna och jag är åtminstone tysta ibland.

Därefter får de ett oväntat besök av en flicka och hennes mamma som kommer i bil: Lisa konverserar med flickan medan pojkarna ”hölls bakom knuten och gjorde sig roliga”, pojkarna har spottävling: flickorna får inte vara med ”för de är odugliga i spottning” , pojkarna sammansvärjer sig genom att hitta på De Vises Skrin (”Om jänterna finge tag i det… oj, oj, oj!”), de leker stenåldersmänniskor (”Vad man än leker, så ska pojkarna alltid få göra något roligt, men vi, vi ska bara hålla maten varm och sådär.”), flickorna klättrar över nio gärsgårdar för att drömma om vem de ska gifta sig med medan pojkarna tråkar dem under tiden…

Bilden av Vår i Bullerbyn och Bara roligt i Bullerbyn (vars innehåll delvis sammanfaller) är inte helt rättvist tecknat såhär långt. Båda böckerna innehåller berättelsen om när Lisa får en egen lammunge att ta hand om, och den fungerar åtminstone delvis hyfsat. Britta toppar pojkarna i modighetstävlingen genom att deklarera att hon törs gå balansgång på lagårdstaket. Britta får pojkarna att ge med sig om spottävlingen genom att hota med att de annars inte får komma på hennes kalas (och hon spottar längre än både Bosse och Olle). Men faktum kvarstår: indelningen sker gång efter annan grundat på kön, det är inte en ordning som ifrågasätts. Det är, i mina ögon, inte en hållbar nivå på diskussioner för en tre-fyra-åring.

Vis av dessa Bullerbyerfarenheter har jag inte ens försökt att introducera Pippi över bilderboksnivå. Visserligen är Pippi en figur som är betydligt mer normbrytande är flickorna i Bullerbyn, men världen kring henne är det inte och så har jag ju kännedom om innehållet i Pippi i Söderhavet som jag inte tror Tian om att kunna diskutera eller förstå en diskussion om än. I bilderboksvariant fungerar Pippi dock helt okej – i Känner du Pippi Långstrump? flyttar Pippi in i Villa Villekulla, presenteras för sin ovanlighet (som ni sett i jämförelsen mellan Pippi och Duktiga Annika), går på sakletning och cirkus med Tommy och Annika och så har Pippi till slut födelsedagskalas. Jag läser visserligen inte att det är ”rätt skönt” att inte ha någon mamma eller pappa, men i övrigt har jag inte alltför stora invändningar.

IMG_5173

Något av det vi läst över bilderboksnivå är dock Emil i Lönneberga, som vi har i någon Läsa mera själv-variant. Formatet på de böckerna är väldigt bra när man börjar känna på kapitelböcker: de ger kapitelbokskänsla samtidigt som texten är i stor stil och man kan läsa igenom hela boken på en sittning. I de här böckerna är Emil huvudperson och Ida bifigur – även när det är hon som ska göra hyss så handlar det mest om Emil och Ida blir tillsagd att hon inte kan göra hyss:

Du, lilla unge, som är så snäll! Inte kan du göra hyss. Det ska vara en illbatting till det. Som Emil!

Men visst gör Ida till slut ett hyss – som Emil blir instängd i snickarboa för. Bortsett från det – för dagens barn förhoppningsvis obegripliga i det (”Men varför blir han så arg?”, frågar Tian konfunderat, och vi filosoferar tillsammans över pappans bristande impulskontroll och konstaterar att man vuxna förstås inte får stänga in barn) – så är När lilla Ida skulle göra hyss ändå okej även för lite mindre barn. Inget knussel, sa Emil i Lönneberga, är mer tveksam – de lekar som leks i den boken, bland annat ”Jag for till stan och skaffa mig fästman” förutsätter rätt mycket kunskap om stereotyp heterosexuell kärlek om man alls ska fatta vad som händer: Alfred försöker smita ifrån Lina, Lina vill inte kyssa bonden i Kråkstorp, nämnda Kråkstorpare är beredd att betala ”vad som helst” för att slippa att kyssa prostinnan (”Det var elakt sagt. För även en rätt ful och lite för tjock prostinna blir ledsen när någon säger så”)… Tians behållning av boken är visst snöbollskriget, som slutar med att Emils pappa får en snöboll i munnen och kastar (den omedvetna) illdådaren i snickarboa.

Så, sammanfattningsvis får man kryssa försiktigt i Astrid Lindgren-berättelserna om man vill läsa dem med sina barn innan de nått nivån där man kan ta diskussionen om då och nu. En åldersgräns skulle kanske inte vara helt fel.

5 Comments

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker

Öjvind och världens ände

Sara Lundberg
Alfabeta, 2013

Jag blir så glad varje gång en bilderbok verkligen imponerar på mig, och det gör Öjvind och världens ände. 

På två uppslag och tretton korta men effektiva meningar är världen där Öjvind och hans bästa vän Vita lever presenterad. De två första är:

Öjvind är en sån som flyger. Vinden tar honom dit den vill.

IMG_4859

På det tredje uppslaget når han denna världs ände och trillar ur den. Utanför Öjvinds värld finns dock inte intigheten, utan en figur i helskägg (i bemärkelsen skägget-är-som-en-klänning-som-döljer-kroppen-ner-till-knäna-skägg) vid namn Kent, och Alvaro. I boken nämns aldrig ordet skapare, men det står klart att det är vad Alvaro är: skapare av Öjvinds värld. Och fastän Öjvind inte tidigare verkar ha sett Alvaro, så framstår det tydligt att han vet vem “Alvaro” är. När Kent och Öjvind hamnar i Alvaros fönster får de dessutom syn på något mer: en värld, som deras, men mycket större. Alvaros verklighet. De reagerar helt olika på denna upptäckt: Kent sätter sig och tittar, blickstilla, Öjvind känner genast att han måste hem till Vita och berätta om denna nya upptäckt, att det inte finns något slut. Båda kommer dit de vill.

Förutom det faktum att världarna är så skickligt skapade i text och bild att historien bara flyter, så finns det så mycket att prata om i denna historia. Det uppenbara är förstås bortom-vår-värld-konceptet som jag i den här historien uppfattar som väldigt skalbart: den stödjer alltifrån en bokstavlig läsning där man uppfattar Öjvind och Vita som Alvaros leksaker, till i princip hur djupsinniga filosofiska diskussioner som helst om världens beskaffenhet och utsträckning. Men utöver det kan jag inte låta bli att fastna för personporträtten av Öjvind, Vita och Kent.

Det är förvisso Öjvind som är huvudpersonen i berättelsen, men samtidigt upplever jag honom som den med minst djup. Inledningsvis konstateras att:

Ibland önskar han att vinden inte fanns. Då när den bara rycker tag i honom, och han inte får leka färdigt med Vita.

Vinden kan förvisso läsas som vinden, Öjvind är ju trots allt en sån som flyger, men kanske kan den lika gärna vara ödet eller omständigheterna. Öjvind som figur framstår för mig som någon som visserligen genom omständigheter hamnar utanför världen, men som inte har en inre drivkraft att göra något annorlunda än vad det redan är. Kent, å andra sidan, framstår samtidigt som ett rätt obekymrat original och en sådan som vill vidga sin värld, som vill se bortom det han redan vet. Vita, slutligen, är nog den som lämnar mig med det största frågetecknet. Vi får egentligen inte veta mycket om henne, men vad vi får veta är att hon brukar få vila i Alvaros bröstficka: och på sista uppslaget sitter hon på Alvaros axel och ser ut genom fönstret, ut på natten i Alvaros värld. Öjvind ville ju tillbaka till sin värld för att berätta om denna för henne, men uppenbarligen vet hon redan. Hur kommer det sig att hon inte berättat det för Öjvind?

IMG_4861

Detta är en bok som Tian genast begärde att vi skulle läsa om, och än så länge läser vi den tämligen bokstavligt. Men när han börjar närma sig frågor om evigheten och skapares/guds beskaffenhet (han känner till ”gud” som en sagofigur, men har ännu aldrig gett uttryck för några undringar om vad folk som tror på gud egentligen tror att gud är), så kommer jag att referera till denna bok.

Det finns ytterligare två böcker om Vita och Öjvind: Vita streck och Vita streck och Öjvind. Jag har inte läst dem, men jag tänker mig definitivt att vi ska göra det och hoppas att jag inte ska bli besviken utifrån de höga förhoppningar som denna bok väckt.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker