Tag Archives: 3 år

Marie-Polis jagar en fartdåre

Louise Jacobsson
Bonnier Carlsen, 2014

Eftersom pixiböcker verkar vara ett elände att få tag på när man är ute efter en specifik och inte bara plockar en när man ändå är och handlar, så tänker jag helt ogenerat ge ett 12-kronors investeringstips här: gå till närmaste livsmedelsaffär och köp Marie-Polis jagar en fartdåre medan den finns där!

IMG_6658_2

Bokens insida ger nämligen vid handen att det ska finnas ytterligare en rad böcker om Marie-Polis: Marie-Polis på klotterspaning, Taveljakten, Fiolmysteriet och Medicintjuven – men trots kontakt med förlaget har jag inte lyckats få tag på dem. Den enda möjligheten verkar vara att köpa hela säljboxar av pixiböcker med sex olika böcker i – med åtta exemplar av varje bok – och det går faktiskt lite över de gränser jag ändå har när det gäller bokjakt (men hittar du någon av de andra Marie-Polis-böckerna i din affär, så snälla – köp ett extra exemplar, så köper jag den av dig!).

Såhär långt kommen är det förstås dags att ställa frågan vad som föranleder denna köphets från min sida. Är Marie-Polis ett hett tips inför 2015 års Nobelpris, eller åtminstone Augustpris?

Och nej, så är det väl inte. Men boken – i alla fall den som jag nu lyckats lägga vantarna på – är helt klart ett sådan som jag vill ha hemma. Den innehåller 1) en kvinnlig polis (om än med rejält med blå ögonskugga), 2) en kvinnlig lastbilschaufför och 3) en kvinnlig raggare. Och så en manlig bensinmacksinnehavare, en grevinna, en manlig chaufför och en manlig… ja, vad Omar är ges inga direkta besked om, bara om att han måste träna på att fickparkera (och gör det varje kväll). Könsbalans bland karaktärerna i stort alltså, men med kvinnor i roller som jag upplever att i barnböcker alltid, alltid är manliga annars.

IMG_6660_2

IMG_6661_2

Handlingen i Marie-Polis jagar en fartdåre är rätt simpel, en okänd fartdåre kör runt i Rättby om nätterna och Marie-Polis ska försöka räkna ut vem det är. ”Den som kör runt så mycket måste ju tanka ofta, fungerar Marie-Polis och skyndar iväg till bensinmacken” – och därefter går hon igenom möjliga gärningspersoner (karaktärerna ovan) en efter en. Till slut måste hon ändå sitta på spaning, och lyckas då gripa den skyldige som blir av med körkortet och får gå på trafikskola för att lära sig trafikvett. Sin fortkörning får han därefter klara av på gokartbanan…

Jag skulle säga att det kan vara bra att åtminstone närma sig tre för att läsa den här boken. Tretton sitter tappert med när Tian och jag läser, men historien är för beroende av en språknivå som han inte besitter än. Tian är däremot förtjust, och för honom blir det mer aktuellt att försöka förstå hur Marie-Polis tänker kring utredningen, när hon resonerar sig fram till vem som kan vara skyldig och vem som måste vara oskyldig.

7 Comments

Filed under Bilderböcker

Nu är jag storebror – en fyll-i-bok om att få syskon/(Nu är jag storasyster – en fyll-i-bok om att få syskon)

+ utlottning t.o.m. 11/1

Glimra förlag

Nu är det 2015, och roligt nog har vi många blivande storasyskon i bekantskapskretsen. Det, tillsammans med att syskonböcker verkar vara en ständigt aktuell fråga, gjorde att jag inte kunde jag inte låta bli att bli lite nyfiken på Nu är jag storebror.

IMG_6629_2

Det finns två “Nu är jag…”-böcker, den ena för (blivande) storebröder och den andra för (blivande) storasystrar. Den enas omslag är färgsatt i grönt, den andras i lila, på ett sätt som inte är oförutsägbart. Boken tillägnas en “lillebror” eller “lillasyster”, genom ett kryssalternativ på första sidan. På förfrågan svarar dock förlaget att böckerna, förutom titel och omslag, är identiska – med en uttalad ambition att inte begränsa på grund av kön, eller skriva någon på näsan kring familjekonstellationer eller omständigheterna kring hur småsyskonet kommer till familjen (som adoption, IVF, etc.).

Och även om jag hellre hade sett en gemensam Nu är jag storasyskon-bok, så måste jag säga att boken i övrigt gör ett gott arbete för jämfört med den intentionen. Ett exempel på det är texterna kring bebisens ankomst, under rubriken ”Äntligen här!” (fast det lämnas utrymme för storasyskon som inte är så väldigt imponerade av händelsen också, som i kryssalternativen för ”Så kändes det” – ”Jag var lite ledsen” och ”Det kändes inte så mycket, jag hade så mycket annat att göra”), som faktiskt lämnar öppet för till exempel adoption eller något som vi har personlig erfarenhet av – en bebis som inte alls får börja livet hemma, utan måste stanna länge på sjukhus. Ett ytterligare exempel är att familjemedlemmarna, utöver då storebror/storasyster och lillebror/lillasyster aldrig könas eller rollbestäms (till exempel så uttrycks frågan om vem som berättade om det kommande småsyskonets ankomst som ”Vem berättade? Hur sa hen?”).

IMG_6630

Fokus i den här boken ligger, som rubriken antyder, på det blivande storasyskonet, och rent tidsmässigt så börjar det med ”Så fick jag veta att du skulle komma till oss:”. Upplägget är tredelat: först med delen Vi väntar på dig, sedan Äntligen här, och så till sist Vår vardag. Det finns inget givet tillfälle när boken ”tar slut”, men jag skulle tippa på att den räcker det första året ungefär.

Familjemedlemmarna är tecknade som rävar i boken, och den enda distinktion som görs i bild är att vissa rävar är små som barn och de att andra stora (och beroende på kontext kan tolkas som antingen en förälder eller storasyskonet). Oftast är det en stor och en liten räv om figurerar tillsammans eller bara en barnräv, på ett ställe finns en konstellation med en liten räv och två stora och på ett ställe tre små rävar och tre stora. En del typiska bebisattribut (som dock inte varit särskilt typiska hemma hos oss) som napp och barnvagn finns också i bild (och text).

IMG_6631_2

De uppgifter som man ombeds fylla i har blandad karaktär: det handlar om storasyskonet som person, om familjen, om tankar, reaktioner, frågor och förväntningar kring småsyskonet, om händelser i världen och händelser och omständigheter i livet i övrigt. Det finns flervalsfrågor, fritextfrågor, plats för bilder, teckningar, citat och handavtryck. Jag är själv ingen fylla-i-boks-person och kan bli lite matt av mängden möjligheter, men gillar man den här typen av pyssel så har man således en del att göra.

Jag tänker mig nog att en sådan här bok i första hand är föräldrarnas pyssel – till exempel tror jag inte att Tian hade varit kapabel att ventilera så uttömmande svar kring många av frågorna när vi väntade Tretton, och jag vet att han än idag inte riktigt begriper sig på det här med flervalsfrågor där man ska välja mellan alternativ. Däremot kan jag tänka mig att det kan vara en trivsam bok att titta i med storasyskonet (och inom sinom tid småsyskonet) i efterhand.

Har du en blivande storebror i familjen, och är sugen på boken? Skriv en kommentar innan 11/1 så får du den – eller, om ni är flera om saken, så lottar jag ut den till en av er.

4 Comments

Filed under Uncategorized

Olles skidfärd

Elsa Beskow
Bonniers, 1980 (1907)

Här verkar julen bjuda på barmark, så önskar man en vit jul är det läge att ta sin tillflykt till sagornas värld.

IMG_6419_2

Olle skidfärd kom ut första gången 1907, och det är klart att det märks – på tillgången till prylar, moralen, barnens frihet, könsrollerna och språket. På sina ställen utgör detta välkomna jämförelsepunkter, på andra ställen friserar jag för att kunna läsa boken med någorlunda gott samvete.

Boken börjar med att huvudpersonen Olle får ett par skidor, sina första riktiga, i sexårspresent (av ”Far” – med versalt F). Han får dock vänta länge på vintern, så när det äntligen kommer blir han alldeles hiskeligt glad och skyndar ut i skogen – bort från ”Mor och Lillebror” – med löfte om att vara iväg hela dagen. Väl ute i skogen träffar han på Farbror Rimfrost som tycker att han är en ”duktig gosse” som ”inte är ledsen, om det biter litet i kinderna”, och därför erbjuder sig att ta med honom till Kung Vinters slott. På vägen dit hinner de träffa på den virriga gumman Tö som Farbror Rimfrost genast jagar på flykt, och väl framme i själva slottet visar det sig att julklappstillverkningen (till alla svenska barn!) är i full gång: det är ”lappgubbar” som syr pjäxor, ”lappgummor” som stickar skidstrumpor, småflickor som stickar och broderar skidvantar och pojkar som slöjdar skidor, kälkar och sparkstöttingar och smider skidor. Just när Olle är i rummet ringer en gong-gong för rast, och barnen drar med sig Olle ut på en lekstund som fullständigt tar andan ur honom.

IMG_6420

Friheten i att som sexåring få ge sig ut i skogen en hel dag på egen hand verkar lockande, speciellt med de äventyr som följer. Här finns det likheter med Duktiga Annika: liksom Olle ger hon sig iväg utanför de vuxnas synfält (även om det helt klart finns en könad dimension i hur de gör det – Annika för att hjälpa till och fortfarande nära hemmavid, Olle på äventyr och långt ut i skogen) och träffar på varelser som kan komma fram just i avsaknaden av vuxna. Liksom i Duktiga Annika är de prylar som barnen har på ett sätt rätt centrala – i Annikas fall används hennes hink och en träslev hon får för att bygga handlingen, i Olles fall är hela äventyret beroende av att han får ett par skidor – samtidigt som det står klart att det är just de sakerna, och inga fler, som de har.

IMG_6421_2

Moralen i historierna är också könad: i Annikas fall att hon är duktig och hjälpsam, i Olles att han är duktig och rask. Men bilden är inte helt entydig. Arbetet i Kung Vinters slott är väldigt könssegregerat – men i leken på rasten leker alla barn tillsammans och samma lekar. Och visst är Farbror Rimfrost och Kung Vinter är män och den virriga gumman Tö (och den vackra Prinsessan Vår som dyker upp på allra sista sidan) kvinnor – men samtidigt får gumman Tö sin revansch när hon kommer tillbaka i rätt tid och städar undan våren:

Men då kom hon också med besked! Hu, ett sådant slaskande!
Nu hjälpte det inte vad Olle ropade, och inte heller hjälpte det, att Lillebror ropade med sin mest bevekande röst:
Snälla tant Tö,
låt bli våran snö!”
Hon gav sig inte, så länge det fanns den minsta snösmula kvar. Regnet flöt i strömmar, de vissna löven från fjolåret virvlade omkring för hennes sopkvast, och alla människor fick snuva.

Samtidigt är det för det sagolikas skull man ska läsa den här boken, om man ska läsa den. Det och det faktum att det faktisk är en rätt okonventionell julhistoria utan spår av tomtar. Att personifiera årstider och väderfenomen på det sättet som det göra här, verkar också vara någonting som går hem. Både Tian och Tretton har gillat den här boken från att de varit rätt små – förmodligen för att bilderna är så pass konkreta – men hela texten behöver man nog vara runt fyra för att orka sig igenom. Det ger förstås högläsaren gott om tid att lära sig var i texten man behöver gå in och redigera…

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Tomten är vaken

Astrid Lindgren, Kitty Crowther
Rabén & Sjögren, 2012

Om jag följt turerna rätt, så är historien om den här bokens tillkomst som följer:

1) Viktor Rydbergs klassiska Tomten illustrerades av Harald Wiberg,
2) för att sälja boken utomlands skrev Astrid Lindgren om texten, som sedan gavs ut ihop med ovanstående illustrationer,
3) tiden går, och 2012 trycks boken på nytt, men denna gång på svenska och med illustrationer av Alma-pristagaren Kitty Crowther.

IMG_6282

Den som söker Tomten har således kommit fel om den står med Tomten är vaken i handen även om händelsförloppet av ovanstående skäl är väldigt likartat, och när jag skulle verifiera detaljerna ovan så hamnade jag mitt i en SvD-recension betitlad “Endast Mammon är vaken“, som både har en poäng och bjuder på ett och annat fniss på vägen.

Men, bortsett från att texten ur vuxenperspektiv står sig slätt mot Rydbergs poesi, så finns det visst kvalitet i Tomten är vaken också. Efter några genomläsningar det återkommande “Ett tyst litet språk, som xxx (hästar/kor/hundar/barn…) kan förstå.” något som faktiskt sätter sig och som det går att finna läsrytm i. Och även om det existentiella djupet kanske inte kan mäta sig med originalet, så tror jag inte att gemene tre-fyra-fem-åring upplever tankar i stil med:

Vintrar har jag sett, komma och gå,
människor har jag sett, stora och små,
men de har aldrig sett mig, tänker tomten.

som triviala. Tidens och generationers gång finns med, också här. Däremot kan det vara värt att nämna att även om texten har ett poetiskt anslag så är den inte på rim mer än kortare bitar, som ovan.

IMG_6284

Det som jag framför allt tror att skiljer mellan mig och SvD:s recensent är att jag alltid läser böckerna jag skriver om med barnen, och oftast många gånger. Omläsningarna förtar glädjen i vissa böcker men visar att andra var bättre än man först anade, och jag tycker ändå att Tomten är vaken hör till den senare kategorin. Tretton är fortfarande lite för liten för boken även om han kan uppskatta djuren ett litet tag, men Tian och jag har läst den sedan den kom ut, och även om den inte är eller varit en favorit så har den ändå återkommit, för det här med tomtar verkar kunna fascinera.

Något som är intressant att notera angående just tomtar såhär när julen nu verkligen börjar närma sig är hur väl gårdstomten står sig mot jultomten i barnböckerna. Här finns inga tomteverkstäder som i Kalle Ankas jul, utan här har tomten i Tomten är vaken gott sällskap med Vrese i Jul i Stora skogen på gårdstomtefronten, och även om tomten i Snickar Andersson och Jultomten presenteras som just jultomte och klapputdelare så är det inte direkt Nordpolen har bor på.

Däremot är Tomten är vaken en tämligen enkönad föreställning, inte bara i form av att tomten själv är en han, utan detsamma gäller detsamma gäller alla djur som ges namn (kor, får och hönor presenteras bara som kollektiv medan hästen heter Brunte och hunden heter Karo). Till tröst får man möjligen ta att gårdstomtarna är tämligen vårdande figurer, och i Tomten är vaken-fallet är det inte ens under vresig protest.

IMG_6283

Till sist – eftersom Tomten i rydbergsk bemärkelse (på goda grunder) blev så mycket av en måttstock för Tomten är vaken, så kunde jag inte låta bli att leta fram originalet (här som film), så att man riktigt kan fördjupa sig i likheterna.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Snickar Andersson och Jultomten

Alf Prøysen, Jens Ahlbom
Rabén & Sjögren, 1991 (1971)

Jag är rätt partisk när det kommer till Snickar Andersson och Jultomten: den kommer med julstämning från min egen barndom – men som jag konstaterade i Åldersgräns på Astrid Lindgren, kanske? så finns det många faror i att förlita sig på sina egna barndomsminnen när det gäller böcker.

IMG_6272

Det här är för all del en bok som Tian uppskattar, och som jag tror att Tretton kommer att klara av framåt nästa jul – textmängden är lite för stor för honom än. Historien går ut på att snickaren och tillika pappan (“Han hade många barn som pappor brukar ha”) smiter ut för att klä ut sig till tomten. Men:

… just den julaftonen var det så halt ute att snickar Andersson halkade och föll så lång han var rakt över kälken med julklappssäcken. Från gården gick en backe ner mot stora vägen, och kälken gled iväg, och så rusade de utför, säcken och kälken och snickar Andersson.

(Detta är klassisk prøysisk meningsuppbyggnad, som jag påpekade i inlägget om Teskedsgumman – de första gångerna kippar man efter andan i högläsningen men när man hittat rytmen fungerar det istället väldigt bra, i mitt tycke.)

Nedanför backen krockar han med “en annan man i tomtedräkt”, som visar sig vara ingen mindre än den riktiga tomten. De gör upp om ett byte: tomten ska gå med klappar till snickar Anderssons barn medan snickar Andersson ska gå till tomtebarnen som aldrig sett en riktig snickare och vill visst inte vill något hellre.

IMG_6273

Perspektivbytet, när snickar Andersson kommer till tomtarnas hem, är det som gör boken så läsvärd. De är helt fascinerade av att det kommer en riktig snickare till dem och bygger saker åt dem, och har man ögonen med sig så ser man att de rentav har en liten prydnadsfigur i form av en snickare – det är julpynt på tomtevis det! Sedan kan jag inte heller låta bli att tycka om den ambivalens kring tomtas existens som boken behandlar (snickarens barn tror absolut inte på tomten men vi som får följa snickaren ser ju att han visst finns, även om spåren som leder till tomtarnas hem snabbt snöar igen…), trots att vi egentligen inte lagt någon energi på att upprätthålla någon illusion om tomtars varande eller icke varande, utan bara snällt både håller med i påståenden om att tomtar inte finns och lyssnar på berättelser om vad den riktiga tomten gör (vem sa att världen skulle vara logisk och koherent?).

Dock finns det saker med boken som jag ser nu som vuxen, som inte känns liks självklara. Som skildringen av kön, då. Både snickarens och tomtens fru håller sig hemma och tar hand om barnen, och ser otroligt godmodiga ut. Snickarens fru förekommer bara på första och sista uppslaget och är kanske inte mycket att säga om, medan Tomtemor får önska sig något av snickar Andersson – och väljer en träslev att äta soppa med. Av tomtebarnen så önskar sig den största tomtepojken en släde, mellanflickan (”en pigg liten jänta”) en docksäng och ”lillpojken” en snurra. Detta är dock relativt lätt att läsa bort, när man läser boken för femtioelfte gången. På samma sätt ryker tomtens uttalande om vad han brukar säga till sina barn innan han går iväg på julafton:

Varje jul brukar jag säja till dom såhär: ’Om ni är riktigt snälla nu så kommer snickar Andersson på julafton medan jag är ute med julklappar till alla människobarna.’ Men det har ju aldrig fallit sig så att jag träffat dej. Ska vi byta ikväll, så slipper mina ungar sitta ensamma hela julafton?

Att inte bara koppla julklappar – eller i detta fell julupplevelser – med snällhet (vilket jag inte vill göra), utan dessutom inte se till att ordna den utlovade “belöningen”… Nej till det, tomten!

IMG_6275

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Jul i Stora skogen

Ulf Stark, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 2012

Min upplevelse är att begreppet ”adventsbok” är ganska nytt, och en snabb googling verkar ge mig både rätt och fel – visserligen ger det en hel del träffar, men ingen verkar ha skrivit om det – inte ens Wikipedia. Och många sökträffar verkar vara norska, vilket får mig att undra om vi importerat begreppet därifrån?

IMG_6254_2

Hur som haver, så är Jul i Stora skogen just en sådan bok – 25 kapitel, menade för att läsa ett om dagen som en adventskalender, med ett bonuskapitel för juldagen. Med tanke på detta är det kanske inte helt naturligt att skriva om en sådan bok såhär straxt innan Lucia – men jag försvarar mig med att varken jag eller barnen lyckats med sådan måttfullhet när det gäller läsning, utan oftast läst igenom hela eller i alla fall stora delar av boken på en gång.

För att vara specifik så är boken inget för en genomsnittlig nästan-tvååring som Tretton – det är för mycket text även om kapitlen håller sig runt fyra sidor med rätt rikliga illustrationer. Men för Tian var denna bok en favorit vintern när han var tre, så någon gång från den åldern kan den fungera även om det finns mycket att växa i.

Historien har en del komplexitet i sin uppbyggnad: den börjar med att presentera gårdstomten Vrese som tar hand om en gård som människorna sedan länge lämnat (kapitel 1-3) och övergår sedan till att presentera en kaninfamilj, och då särskilt kaninungen Nina, som bor i Stora skogen (kap 4-12) – och dessa berättelser fortsätter sedan att växla tills att Nina tillsammans med brodern Kain sökt upp Vrese i kapitel 22 – och själva upplösningen kommer förstås inte förrän på självaste julafton.

I stora drag handlar berättelsen om Vrese om hans ensamhet och hans förtvivlade försök att inte känna av den: han träffar på en liten humla som han måste ta hand om – under stora vedermödor, uttrycker han verbalt. I handling däremot skriker han efter sällskap:

– Får jag sova nu? brummar humlan.
– Nej. Nu ska jag läsa, fnyser Vrese. Och du ska vara tyst och höra på så att du lär dig nåt.
Han plockar fram sin bästa bok. Den enda han har. Till ensamhetens lov heter den. Så börjar han läsa:
– Vad är väl härligare än att ensam njuta tystnaden….
Han har inte hunnit längre förrän det hörs ett svagt surr. Det är humlan som har somnat och snarkar och drömmer om sommaren.
– Det var också som själva julbocken, muttrar Vrese. Ska man aldrig få lugn och ro i sitt eget hem!

IMG_6255_2

När jag skrev om Farmor hyr en katt filosoferade jag kring hur sällsynt det är med böcker som behandlar ”en gammal människa som en person för sin egen skull och i sin egen rätt”, och nämnde att den enda jag kunde komma på att jämföra farmodern med var en viss tomte – och det är Vrese det. Men medan farmodern i Farmor hyr en katt är väldigt rättfram i sina behov, så sänder Vrese som sagt väldigt blandade signaler som jag inte tror att Tian uppfattar än. Denna del av berättelsen har förvisso sin charm för honom, men den handlar inte om att uppfatta Vreses egentliga ensamhet.

Som en konstrast till detta är det ständigt buller och bång och sällskap i Stora skogen. Bara hos kaninerna bor det, förutom föräldrar och ett helt gäng kaninbarn en moster, en farbror och en farfar. Mamman och mostern lagar mat och städar, farbrodern pysslar med sitt, farfadern gillar mest att filosofera och pappan lägger allra mest energi på att vårda sin svarta hatt – sitt allra käraste föremål. Jag tror inte att jag behöver tillägga hur detta otroligt traditionellt könade upplägg kryper i mig, och till på köpet går det inte att läsa bort utan att förhålla sig friare till fortsättningen av berättelsen än vad i alla fall jag mäktar med i en såhär pass textbaserad bok eftersom dessa förhållanden återkommer och utgör underlag för den fortsatta händelseutvecklingen. Det finns visserligen indikationer på mammans vantrivsel, som jag läser det, men jag tror att det är förbehållet den vuxna läsaren att uppfatta det.

IMG_6256

Till skillnad från denna mossiga vuxenvärld är dock skildringen av ungarna Nina och Kain mer lättsmälta: här är inte könandet framträdande på samma sätt.

På kaninernas sida av berättelsen är temat väntan på julen – den första för dem, för ingen i Stora skogen har firat jul tidigare och de pusslar mödosamt ihop vad julbegreppet egentligen innebär (en intressant sidonotering i detta är att i början är djurens oförmåga att läsa väldigt centralt för handlingen – men sedan skriver minsann farfadern en sång utan prut, ett logiskt hål som jag inte kan låta bli att störa mig på).

Så vad är då jul? Det är tomte, presenter (att ge till tomten!), sång, mat, och klappar (att klappa på varandra, i djurens tolkning). Att någon sorts lucia/ängel dyker upp hos Vrese i kapitel 13 och meddelar att han ska få barn (det är alltså kaninungarnas ankomst till honom som förutspås) skriker ju förstås om Maria bebådelse för oss som har den förkunskapen, men torde gå de flesta barn förbi. Till slut blir det också en julotta:

– Julotta! Vad är det? undrar Nina.
– Det är en högtidlighet, säger Vrese. Man sitter stilla i ett särskilt hus. Man dansar inte. Man äter inte. Man äter inte. Man klappas inte. Man bara sitter där och är glad för att det finns barn. Det går bra att hålla tyst. Men man får också sjunga. Skynda er och ta med er nåt att sitta på!

Det här med att vara glad över barn är fint uttryckt, tycker jag, och när jag ska summera boken så står det verkligen och väger. Men på något sätt har den i alla fall kommit att utgöra en del av vår boksamling.

2 Comments

Filed under Kapitelböcker

Konrad lussar och Konrads klänning

Åsa Mendel-Hartvig, Caroline Röstlund
Olika förlag, 2014

Nu närmar sig Lucia och det verkar inte lätt att bestämma sig inför årets luciatåg: den övertygade pepparkakan blev sedan en tärna som nu verkar ha blivit en stjärngosse… och kan man blanda olika sorts figurer?

IMG_6083_2

I Konrad lussar blandas det hej vilt – i det luciatåg som avslutar boken finns kombinationer som luciakrona, lucialinne, glitter och kängor som ser rätt pepparkakslika ut eller tomteluva, pepparkakströja och luciakrona. Men som höres håller sid figurerna i alla fall till det ”luci-iga” temat (nyuppfunnet ord hos oss, att jämföra med ”juligt”), något som jag tycker att man allt oftare hör att inte är fallet på landets förskolors luciatåg (även om jag försöker upprätthålla distinktionen – därav nyordsskapandet). Däremot är det förstås – det är ju Olika förlag som gett ut boken – en salig blandning av barn som bär de olika utstyrslarna.

Precis som i vår verklighet här hemma är det dock inte slutprodukten som är det viktigaste, utan processen som föregår den. Konrad och storasystern Hedvig rotar i lådan med utklädnader, konstaterar att en del är trasigt eller har hunnit bli för litet, gillar glitter, fäktas med ”stjärnsvärd” och hinner ha på sig lucialinne med ett rött band i midjan i ungefär en millisekund innan de slänger allt:

– Nakenfiiiis!

– Kan man lussa naken?, undrar mormor.
– Det blir nog kallt, tror mamma.

Och minsann snöar det under luciatåget, så det har hon nog rätt i – tur att barnen packade det de skulle ha i en ryggsäck.

IMG_6084_2

Här, på nakenfisuppslaget, tecknas barnen verkligen nakna, med snippa respektive snopp – något som jag inte kan påminna mig att jag sett i någon annan av de bilderböcker vi läst, med undantag för rena faktaböcker om kroppen. Det känns faktiskt rätt befriande.

I Konrads klänning figurerar ungefär samma persongalleri, men denna gång utan mamman. Boken börjar med att:

Hedvig har fått en klänning.

Konrad har inte fått någonting.

Klänningen glittrar (så vackert, höll jag på att lägga till, men det är inte en värdering som görs i boken – där är det själva glittrandet i sig som gör det, inte dess eventuella skönhet), och Hedvig låter generöst Konrad låna när han så gärna vill – men bara en liten stund, förstås. Därefter blir det en vild jakt genom huset, som slutar i att båda barnen ropar på mormor.

Mormor kommer, och vet bot. Efter lite rotande i källaren får Konrad också en klänning, en glittrande röd, de dansar hand i hand och ser alldeles fantastiskt lyckliga ut: ”Vi glittrar!”.

IMG_6085_2

För mig är dessa böcker i första hand härliga skildringar av syskonskap innehållande mycket lek och skratt och mindre doser konflikt och avundsjuka, men det går förstås inte heller att bortse från att de berör två teman som aldrig verkar mista sin förmåga att uppröra: pojkar i klänning och pojkar som (nåja) lucia. Detta är teman som också tagits upp i Sagolikas böcker om Kalle: Kalle som lucia och Kalle med klänning.

Dessa senare nämnda är inga böcker som ni kommer att få läsa om i år i alla fall – jag har läst den förstnämnda med Tian en gång och det slutade med att jag hoppade över halva, för att jag upplevde att det var ett sådant problem med Kalles kön. Han var kille – killar kan inte vara Lucia (i bokens första del, upplösningen är lycklig). Därmed är de böckerna ingen läsning för dem, som liksom mig, läser efter devisen att ”if it ain’t broken – don’t fix it”. I Konradböckerna däremot berörs kön inte alls som en faktor i handlingen, utan det som räknas är barnens glädje.

Textmässigt är de här böckerna riktade mot de lite yngre barnen, men de har absolut potential för syskonläsning. Det är Tretton som väljer dem, men Tian diskuterar dem gärna.

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Ingrid och Ivar firar jul

Katerina Janouch, Mervi Lindman
Bonnier Carlsen, 2014

Nu är det väl dags för lite jultema?

När första advent passerat är det i de flestas ögon legitimt att börja julpynta – men hos oss såg det ut såhär redan för flera veckor sedan:

IMG_5954

Jo, jag är medveten om att ingen riktig julzilla skulle nöja sig med detta (jag måste dock påpeka att utöver tomten är det faktiskt vintermotiv på filten som fungerar som duk!), men Tian och Tretton var riktigt glada över den julstämning de hade skapat. Anledningen till denna pyntarlust var att vi läst Ingrid och Ivar firar jul, som är en söt liten instruktionsbok i lyckligt julfirande.

Det finns en rad tidigare böcker om Ingrid: Ingrid har plåster, Ingrid vill bada, Ingrid och bassiluskan, Ingrid och pappa, Ingrid ska sova, Ingrid vill äta, Ingrid träffar djuren och Ingrid ska bada, och också ett par tidigare böcker med Ivar: Ingrid och Ivar och Ingrid och Ivar gör kalas. Ingrid och Ivar firar jul är den första – och hittills enda – som vi läst, men utifrån titlarna känner jag mig ganska lugn i att göra gissningen att även övriga böcker handlar om att beskriva vardagsnära händelser på en nivå som passar ett barn i åldrarna kring två.

Nu var det inte bara Tretton som gillade boken, utan Tian har också haft oväntat mycket utbyte av den. De fördelar mellan sig vem som ska vara Ingrid och vem som ska vara Ivar, och så får jag läsa berättelsen med dem som huvudpersoner. Tian har också uppskattat detaljer som att man kan läsa text i bilderna: till exempel gosedjurens önskelistor och den bok som Ivar läser vid ett tillfälle, och att det faktiskt finns en liten tomteluva utanför fönsterrutan när Ingrid och Ivar pratar om huruvida tomten kommer att komma.

Ingrid och Ivar är tämligen ensamma i boken. Där finns också några gosedjur som i viss mån ”lever”, men vuxna förekommer bara på ett av de sista uppslagen. Av boken får jag intrycket att Ingrid och Ivar är syskon: jag tycker att de verkar ligga vakna tillsammans om kvällarna, längtande efter julen, och de pyntar ”huset”, drar hem en julgran, bakar pepparkakor och gör julgröt, och firar ihop på själva julafton – men texterna om de andra böckerna säger att de är ”bästisar” så det är möjligt att det framställs på annat sätt där.

Språket hålls väldigt enkelt, och intressant nog omtalas varken Ingrid eller Ivar någon gång som ”hon” eller ”han”. Istället är det formuleringar som dessa:

Ingrid ligger vaken. Längtar efter julen.

Hela huset pyntas. Stjärnor hängs i fönstren.

Julafton har kommit. Alla sjunger sånger. Öppnar sen paketen.

Samtidigt tecknas Ingrid med rosetter i håret, tröja, kjol och strumpbyxor, medan Ivar har tröja (med ett stort hjärta på) och byxor.

IMG_6067

I handlingen skildras de dock tämligen symmetriskt: Ingrid limmar – Ivar klipper, Ingrid drar pulkan – Ivar bär granris, Ingrid lagar gröt – Ivar bakar pepparkakor, Ingrid skottar snö – Ivar sätter stjärnan i toppen av granen. Och medan innehållet med nödvändighet, med tanke på målgruppen, blir att rätt okomplicerat rada upp vad ett julfirande ska innehålla, så skönjas åtminstone någon lite mer komplex idé:

Ingrid gör en julklapp.
– Får jag se? vill Ivar.
– Nej, det får du inte!
Julen är så hemlig.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Vi är vänner

Eva Lindström
Alfabeta, 2014

En dag, när vi läste en annan bok, hamnade Tian och jag i en diskussion om varför människor retas och skrattar åt andra. Vi pratade om att de – det var en grupp av personer – kanske kände sig osäkra inför varandra och därför riktade uppmärksamheten på någon annan, utanför gruppen, och jag tror inte att jag fick honom att förstå vad jag menade. Men en dag när jag var ute och promenerande slog det mig att den här boken visar på motsatsen. Därför kunde jag inte låta bli att fnissa när rubriken på recensionen av Vi är vänner i DN i helgen karaktäriserade började med uttrycket ”komplicerad vänskap”.

IMG_6037

Jag håller nämligen snarare med huvudpersonen:

Sen var vi vänner.
Så enkelt var det.

Styrkan i den här boken är i mitt tycke hur enkel vänskapen är. De gillar olika. De gör saker tillsammans. De gör ingenting. De har tråkigt. Men de behöver aldrig föreställa sig inför varandra.

IMG_6038

Sedan är andra saker mer aparta: som mötet mellan huvudpersonen Lilly och de båda vännerna, Haren och Kopparormen, där de båda sistnämnda hotar Lilly med två pinnar eller tänkta pistoler – sedan börjar de alla skatta, ”Kul hare”. Eller som den gemensamma middagen där Kopparormen inte äter, men hänvisning till att hon bantar:

Haren stönade.
– Du är ju smal ju!
– Jag bantar i alla fall.

Ovan nämnda klippte jag helt resolut ur texten, eftersom jag inte har den minsta lust att tala om bantning eller smalhet på det sättet.

Sedan visar det sig också att det finns åtminstone en begränsning av deras vänskap – i slutet av november, när Kopparormen går i ide, slutar också Lilly och Haren att träffas:

Vi kunde ha gjort inget
särskilt som vi brukade
eller vad som helst.
Men det var kallt,
vi tappade liksom sugen.

Här blir väl då frågan om det är sommarens slut eller tidens gång som skiljer dem åt, och om de kommer att återfinna varandra nästa sommar. Om man läser Kopparormens svar på frågan om hur hon vet att hon kommer att komma upp igen som svar på det, så blir det ju onekligen lite vemodigt – ”Jag kan inte vara säker”.

IMG_6039

Rent handlingsmässigt händer alltså inte mycket, utan det är stämningen i text och bild som bär, med visst övervikt för bilderna.

Det här med att Kopparormen är en hon tycker jag – förutom att det gör att det till på köpet är just en hon som bantar – är trevligt, i jämförelse med hur många djur som slentrianmässigt kallas för han. Samtidigt är det nog Haren – som omtalas som han – som, i den mån någon alls gör det, tar på sig lite av en ledarroll. Det är han som initierar kontakten med Lilly när de träffas första gången, det är han som börjar presentera sig, det är han som initierar när de ska leka husdjur, det är han som bjuder på den första middagen… Lilly själv skildras dock tämligen neutralt.

Både Tian och Tretton kunde tänka sig att läsa den här boken, men för Tretton är den i överkant eftersom handlingen är så pass icke-konkret. Det händer, som nämnt, inte mycket som man kan ”ta på”.

Som nämnt är Vi är vänner en av de böcker som är nominerade till årets Augustpris. Ikväll utses vinnaren! Läs om övriga nominerade bilderböcker (och vilka jag inte skrivit om) här, här och här.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Vi på bondgården och En dag på bilverkstaden

Vi på bondgården
Berghs, 2004

En dag på bilverkstaden – Vill du hjälpa mekanikerna?
Egmont Kärnan, 2000

IMG_5968

Det här är två böcker som vi vid olika tillfällen fått i present, och som definitivt har sina likheter. De är tänkta för de yngsta läsarna: det är en av de första sorternas faktaböcker (mer renodlade pekböcker med enbart benämnande ord, som Stora boken om kroppen, får väl sägas komma före), kopplade till yrken, med tjockare sidor i kartong, som guidar läsaren genom bondgården respektive bilverkstaden genom att i först hand visa och benämna, samt i verkstadsfallet om att hjälpa till genom att dra i flikarna. Det är en typ av bok som jag har väldigt låga litterära förväntningar på, vilket jag uppväger med krav på att de åtminstone ska vara genusmässigt okej och faktamässigt relevanta.

Och faktum är att En dag på bilverkstaden faktiskt håller mig på rätt bra humör. Jag skulle kanske hellre välja att kalla den en okej produkt än en okej bok, men nyckelordet ”okej” kommer ju i alla fall med. Aktörerna i boken är läsaren och ett gäng mekaniker, som aldrig benämns med kön och som jag upplever som tämligen androgynt tecknade: de har blåställ och kort hår, men är samtidigt inte i mitt tycka tydligt könade i ansiktena. Man får hjälpa dem att öppna porten, byta däck, hissa upp en bil på en ramp, klättra på en stege efter reservdelar och byta motor på en bil, och varje sådant hjälpmoment ackompanjeras av en fråga om vad det är som visar sig – ”Hur många bilar finns det redan där?” (klar överkurs om man inte läser boken med ett hjälpvilligt storasyskon bredvid sig) eller ”Vem finns bakom hjulet?”.

IMG_5971

Men medan man de facto kan läsa texten i En dag på bilverkstaden, börjar Vi på bondgården med rubriken ”Bonden och hans familj”. Jo, vi får se bondens fru mata hönor, sälja grönsaker på torget, skörda frukt och grönt och rentav köra traktor, men uppenbarligen är det inte nog för att kvalificera henne som bonde.

IMG_5969

Som någon sorts litet plåster på såren så finns det faktiskt bara en mening utöver denna inledande rubrik som direkt pekar ut vem som gör något, ”Bonden klipper fåren”, medan både hans och hennes göranden i övrigt antingen bara figurerar i bild eller förmedlas utan att de omnämns, som ”Stängslet lagas med hammare och spik” (visar snickrande bonde) eller ”Potatisen ska till källaren” (visar bondhustru som bär en korg potatis) – så visst kan man ändå ta sig igenom boken. Men det där inledande agget från min sida vill ändå inte släppa.

Är det orättvist av mig, givet att den kvinnliga av bönderna ändå visas utföra så många sysslor? Jag tycker inte det, för samtidigt som hon gör mycket vill den könade dimensionen inte riktigt lämna en när den blixtbelysts så. Bredvid bilden där hon matar hönor kör han traktor, bredvid den där han lagar stängsel står hon i torgståndet, han kopplar vagnen på traktorn som hon för all del visas köra medan han kör skördetröskan: men i uppslagets övriga illustrationer är det han som kör traktorn med rundbalspress och harv medan hon är helt frånvarande.

IMG_5970

Att boken ändå finns kvar hemma hos oss beror mest på att den ändå innehåller förhållanden som jag vill kunna referera till: att mjölk kommer från kon, ägg från hönorna och ull från fåren. Sedan är det här uppenbarligen ett väldigt idylliskt lantbruk, där grisarna har gott om halm och lera att rulla sig i, där kalven får dia kon ute i hagen (och i ladugården står tjuren tillsammans med dem…) och där en liten grupp hönor får gå ute och picka korn från marken och har sällskap av en tupp, men givet målgruppen så är väl det en framställning som man får tillåta sig.

Sedan har vi inte direkt läst någon av de här böckerna så ofta: de tas fram ibland, vi läser igenom dem och pratar lite med dem, och sedan har det varit bra. Men samtidigt har de räckt längre upp i åldern än vad man kanske kan tro. Det är inga böcker som Tian tar fram spontant idag, men han gjorde det nog till någon gång efter treårsdagen och han kan fortfarande sitta kvar om Tretton väljer dem.

Leave a comment

Filed under Uncategorized