Tag Archives: 3 år

Måntornet

Per Gustavsson
Natur & Kultur, 2014

Efter att ha läst Maskrosdagen tidigare i våras – en bok som jag verkligen imponerades av – bestämde jag mig för att göra ett nytt Per Gustavsson-försök med Måntornet (annars är han, såvitt jag förstår, mest känd för sina böcker om Prinsessan respektive Prinsen). Och även om Måntornet i mina ögon inte når Maskrosdagsklass (det vore svårt!), så finns här en väldigt fin historia om att ha en dröm – som omgivningen ställer sig helt oförstående till – och att sedan till slut hitta någon att dela drömmen med.

IMG_0401

Huvudpersonen Sindre står först på fotbollsplanen, omgiven av spelare men helt utanför spelet. Det enda han har ögon för är månen. Tänk, om han kunde ta sig dit!

Vuxenvärlden är dock inte något stöd. Han frågar en cirkusartist i form av en ”levande kanonkula” om hjälp, men får svaret att det där med att ”fara fram över himlen som ett jetplan” verkligen inte är något för barn. Astronauten som får samma fråga är lika motvillig: ”- Sakta i backarna! Det här är inget för amatörer. Vi astronauter måste kunna en massa saker. Aerodynamik, fysik, hydraulik, teknik, matematik och andra saker som slutar på ik.” (här skrattar både jag och Tian). Byggmästaren förklarar frankt att det minsann inte gör att bygga ett torn till månen.

Men Sindre börjar faktiskt bygga, utan att riktigt tänka på det. Det är bara det att han är ute i skogen, och hittar pinnar. Massor av pinnar! Och bygger, lite i taget, men högt – riktigt högt! Genom molnen, tills månen är inom greppbart avstånd.

IMG_0403

Den månen inte är någon måne – men eventuellt något bättre än så. Det är en drake gjord av plast och pinnar och i samma stund som Sindre upptäcker det rasar hela tornet. Han svävar ner, hållande i draken, och möter så för första gången “flickan”:

“- Vad har du gjort med min drake? frågar flickan.
– Är den din? säger Sindre.
– Ja, det är min måndrake. Jag ville att den skulle vira sig runt ett berg på månen. Och när den fastnat där skulle jag klättra upp i repet, hela vägen till månen.”

Som vuxen funderar jag lite på det där med att möta ”flickan”, en namnlös själsfrände. Jag hade kanske velat att hon skulle få vara något mer. Men tänker jag å andra sidan på Tians (och säkert Trettons framtida) spontana möten med andra barn så är det så det fungerar. Det är först nyligen som Tian har börjat kunna berätta vad hans nyfunna kompisar heter. Aktiviteten är helt i centrum.

Textmässigt är boken en sådan här förnämlig bok som kan passa många åldrar. Textmängden är inte betungande och den konkreta historien är lätt att förstå även för yngre läsare, medan det finns flera plan i berättelsen att utforska för den lite äldre (eller vuxna). Bokens illustrationer är, liksom illustrationerna i Maskrosdagen, finstämda. Sindre i rödgul tröja i förgrunden, tittande på månen, medan fotbollsplanen och staden i bakgrunden går i dämpade färger; förundrade fåglar som ser Sindres torn resa sig högt ovan träden; Sindres flygfärd genom luften; den levande kanonkulans luftfärd i bakgrunden när Sindre och flickan lyfter i luftballong.

IMG_0402

Sindre är den centrala personen i boken, och möter alltså egentligen fyra andra – den levande kanonkulan, astronauten, byggmästaren, och flickan. Av dessa tolkar jag kanonkulan och byggmästaren som män, medan astronauten ser ut att vara kvinna, och ”flickan” – ja – hon är uppenbarligen flicka. På samma sätt som jag funderat över vagheten i ”flickan”-karaktären har jag funderat över sammansättningen av personerna. Ska man vara glad över att astronauten ser ut att vara kvinna, eller gräma sig över att hon utgör ett undantag? Jag har valt det förstnämnda, utifrån bokens andra kvaliteter.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Pappa, pappa och jag

Juliette Parachini-Deny, Marjorie Béal
Epix, 2014

Första gången jag såg Pappa, pappa och jag på biblioteket ställde jag tillbaka den i hyllan efter en genombläddring. Sedan uppkom en diskussion bland barnen på ett kalas som Tian var på – “Kan två killar gifta sig med varandra?” – och efter det bestämde jag mig för att det var dags för en bok som denna.

IMG_0138

Fåglarna Klas och Tarik är ett kärlekspar, och en morgon hittar de ett fågelbo med ett ägg i. Eftersom de så gärna själva skulle vilja få en bebis blir de “stormförtjusta”, och när det börjar regna så bestämmer de sig för att skydda ägget i väntan på att äggets föräldrar ska komma tillbaka och ta hand om det – fast i boken är dessa föräldrar med självklarhet en mamma och en pappa (“Men var är hens mamma och hens pappa? Snabbt!”, ropar Tarik. “Vi måste skydda ägget!”).

IMG_0139

Klas och Tarik fortsätter att vakta ägget, men den där mamman och pappan kommer visst aldrig tillbaka och en vacker dag kläcks ägget. Ut kommer en liten fågelunge som genast piper “PAPPA! PAPPA!”.

Rätt snart har fågelungen, som får namnet Elsa efter en av sina pappors mormor, växt sig så stor att det är dags för skolstart. Och första skoldagen uppstår frågan – varför har Elsa två pappor?:

”Elsa kan inte svara…
Hon vet inte.

På kvällen förklarar Tarik och Klas för Elsa hur det kom sig att hon blev deras dotter och att de älskar henne väldigt, väldigt mycket och att det finns många olika sorters familjer.

Och de är stjärnfamiljer allihop.

Familjer med en mamma, familjer med en pappa, familjer med en mamma och en pappa, familjer med två mammor. Och familjer med två pappor. Familjer med flera pappor och mammor. Och familjer utan pappor och mammor. Väldigt små familjer och väldigt stora familjer.”

IMG_0140

Den här uppräkningen har jag bara läst upp någon av gångerna som jag läst boken med barnen – det kändes lite som att skriva dem på näsan i överkant att rabbla budskapet varje gång. Mitt första intryck håller: det här är en bok där normerna (för föräldraskap – en mamma och en pappa är utgångspunkten, och för kön – hen-ägget blir kvickt en flick-fågelunge när hon föds) är något man förhåller sig till och stöts och blöts emot (frågan om varför Elsa har två pappor, betygandet av pappornas kärlek till Elsa) snarare än är omedveten om (jag skrev om skillnaden i min recension av Konradböckerna). Men, samtidigt tycker jag att det är en ovanligt bra sådan bok.

Att handlingen är förlagd till fågelvärlden gör också att vissa frågor inte berörs. Klas och Tarik hittar ett övergivet ägg, som man väl förvisso kan säga att de adopterar. Men hur gör människor? På den frågan hittar man inga svar här.

Fåglarna är för övrigt charmigt tecknade, de ser mest ut som små bollar med vingar på. Språket är enkelt, och därmed har den kunnat tilltala både Tian och Tretton även om själva betydelsen av berättelsen nog går över Trettons huvud – för hans del får jag nöja mig med exponeringen för en pappa-pappa-barn-familj.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Den svarta kaninen

Philippa Leathers
Berghs, 2013

När den lilla kaninen vaknar en morgon har han sällskap. Ovälkommet sådant, i form av en stor svart kanin:

Kaninen blev rädd.
“Gå din väg, svarta kanin!” ropade han.
Men den svarta kaninen flyttade inte på sig.

IMG_0135

Och fastän kaninen springer, försöker gömma sig, och till och med simmar till andra sidan ån för att undkomma så kan han inte fly från sin egen skugga. Först inne i Stora mörka skogen kommer han undan. Problemet är bara, att i Stora mörka skogen lurar en verklig fara…

När det dyker upp två lysande ögon i skogens mörker så tyckte Tian, vid första läsningen, att det blev lite för spännande. Men när vi tagit oss igenom jakten och den svarta kaninen skrämt vargen (vars ögon det var) tillbaka till skogs, så var det ändå en uppskattad bok. Tretton, som ju inte utvecklat samma känsla för vad som har potential att vara farligt, uppskattade den också från första stund och var den som önskade sig flest omläsningar. Och jag, som vuxen läsare, tyckte också mycket om den. Det är en snyggt utförd historia om att vara rädd, och om när rädslan (för något egentligen obefogat) kan leda till att man hamnar i en större (och verklig) fara – och om att till slut kunna försonas med sin rädsla.

IMG_0136

IMG_0137

Kön är inte någonting som betonas eller markeras i den här boken, men både kaninen och skuggan omtalas som “han”, medan vargen aldrig könas. Jag får lite grann känslan av att boken är vad jag skulle kalla han-konventionell, det vill säga att anledningen till att karaktärerna omtalas som “han” är många personers benägenhet att säga “han” om allt (djur, figurer) som inte är flick-kodat på något sätt, men det är en randanmärkning – för jag gillar som sagt verkligen boken!

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Maskrosdagen

Per Gustavsson
Alfabeta, 2012

Det är inte alltid jag har haft möjlighet att ögna igenom de böcker som vi läser, men i just det här fallet var det bra att jag hade gjort det: då kunde jag, när det kom till ond och bråd (nåja) död i Maskrosdagen, övertyga Tian om att vi borde läsa vidare för att det säkert skulle hända något bra sedan.

IMG_8032

Det är inte så att jag i allmänhet sätter någon ära i den typen av milda övertalningar. Vill man inte vara med och läsa, så slipper man, även om det i allmänhet innebär att man får gå ifrån eftersom det finns fler åhörare som förmodligen vill höra klart. Men här trodde jag verkligen att Tian skulle se finessen i fortsättningen, och det var också med sanningen överensstämmande för vi fick läsa boken inte mindre fyra gånger i rad på en gång, och det är ett ovanligt gott betyg. Dessutom är det en bok där historien spänner över så många plan att den tilltalade såväl Tretton (som tyckte om de pratande maskrosorna) som Tian (som också tyckte om de pratande maskrosorna men som också greppade ”livets kretslopp-resonemanget” i bakgrunden) som mig som vuxen läsare.

Boken börjar med ett ”NEJ!” – huvudpersonen ser sin pappa rensa maskrosor i trädgården (”Han gör allt för att bli av med dem.”) och kommer till undsättning för de sista tre (”Jag älskar maskrosor!”).

IMG_8033

Nu är det, som redan framgått, inte vilka maskrosor som helst. De pratar (med pipiga röster), älskar att åka trampbil fort, gungar med förtjusning, och räddar huvudpersonen när han faller ner från ett träd. Men sedan blir de för gamla:

Nu var maskrosorna inte gula längre.
Och de hade blivit luddiga runt ansiktet.
– Ni måste vara väldigt sjuka, sa jag.
Maskrosorna svarade inte. De bara låg där alldeles tysta och bleka.
Medicin, tänkte jag, de måste ha medicin.

Räddningsaktionen misslyckas dock:

Men det var för sent.
Maskrosorna var alldeles grå och kunde inte dricka.
Och rummet var fullt av svävande änglar.

Just den här scenen, där maskrosfröna flyger genom luften likt en här av änglar (med en skelettspratteldocka i förgrunden), är kanske det mest lysande exemplet på samspelet mellan text och bild i denna bok. Det är dock inte den enda illustrationen av superb klass: dit hör också bilden av huvudpersonen under pilträdet vars rötter sträcker sig ner under jorden och den tiltade bild där huvudpersonen hjular så att allt blir uppochner och huller om buller.

IMG_8031

IMG_8029

Efter dödsfallen tar det lång tid för huvudpersonen att somna, men när han vaknar nästa morgon har fröna resulterat i ”tusen små solar” ute i gräsmattan, och pappan har gett upp kampen:

– Kom ner, ropade pappa, Jag orkar inte rensa mer maskrosor.
Dom är för många! Kom ner och ta med dig saften.

Slutligen: visst går det att hitta markörer för kön i boken, som till exempel det leksaksutbud som tecknas i bilderna. Men i berättelsen som sådan är både huvudpersonen (som först i baksidetexten får ett namn, Martin, i själva berättelsen talar han genomgående som “jag”) och pappan framför allt människor, där det vuxet rationella (rensa bort maskrosorna) ställs mot ett barns värnande om även detta liv.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Djurens maskerad

Marianne Dubuc
Rabén & Sjögren, 2011

Den inledande förutsättningen för Djurens maskerad är att ”Alla djuren är bjudna på maskerad. Och alla måste klä ut sig!”. I övrigt är det verkligen inte mycket text, utöver en mening om varje djur som lyder, till exempel, ”Elefanten klär ut sig till… [bladvändning] papegoja” (och sedan är det papegojan som klär ut sig till nästa uppslag). Trots det hinner författaren, på de enstaka exempel som avviker från nämnda form, kalla den (björn) som är långsam för snigel samt berätta att ”Hönan klär inte ut sig alls! Hon har inte fattat någonting, för hon är lite korkad.” och att ”Näbbdjuret behöver inte klä ut sig alls. Det ser redan så knasigt ut.” – vilket är saker jag tycker är helt onödiga med tanke på bokens unga målgrupp, som jag bedömer till framför allt 2-3-åringar som kan tolerera en lite längre bok när textmängden är minimal och som har en glupande aptit på nya ord.

IMG_7506

Sedan är det såklart inte för textens skull man ska läsa den här boken, utan för bildernas. Utklädningarna är över lag finurliga, och den mångfald av djur som hinns med är förstås – som antytts – en riktig ordförrådsfyllare inom ämnet ”djur”. Upplägget med bladvändning gör det naturligt att efter de inledande läsningarna låta barnet fylla i vad det är för djur man bläddrat fram, och det är fascinerande att se hur snabbt de lär sig – och var det blir fel. Svårast att lära sig verkar vara att skilja på flodhästen och noshörningen, på bältdjuret och näbbdjuret, på kamelen och dromedaren (trots att de behandlas tillsammans för att visa på vad som skiljer dem åt) och ibland på flamingon och strutsen (strutsen står med huvudet i marken och flamingon ihopkrupen med huvudet mellan benen). Urvalet av djur är brett, med såväl husdjur som vilda djur från olika världsdelar – och så en och annan sagofigur (Rödluvan, de tre små grisarna) eller annat fantasiväsen (trehövdat monster, enhörning).

IMG_7508
IMG_7509

Både Tian och Tretton har haft perioder där den här boken har gått varm, och läsglädjen för den vuxna är väl kanske lite begränsad när det kommer till intensivt omläsande. Men utöver de inledande anmärkningarna kan tilläggas att djuren med ett fåtal undantag är neutralt tecknade, så ur genushänseende är det inte så mycket att prata om.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Modingarna och alfabetet

Annelie Salminen, Ida Rosén Branzell
AS förlag, 2014

Det finns ju en gammal alfabetsramsa om råttmor som kokar te och små råttbarn som snällt få be råttfar om ost till kvällen, som kanske inte har den största charmen ur genusperspektiv. Som jag förstått det, är det som alternativ till just den ramsan som alfabetsramsan med modingarna skapats, med ambitionen att vara så inkluderande och som möjligt. Jag uppfattar dock modingarna som okönade snarare än könsmixade: en är t.ex. gul med lång hals och horn som liknar en trädkrona, en har ett enda ben men i gengäld med sex tår, en är lite djävulsslik (men Tretton har utnämnt den till apa) – och därmed vet jag inte om skillnaden är jättestor jämför med andra, modernare ABC-ramsor ur detta perspektiv.

IMG_7253

Modingarna har dock byggts ut i många format: som bok, som sång på en till boken medföljande CD, som en lång plansch och som app. Till sången, eller till den lästa texten om man föredrar det, finns det rörelser – varje alfabetssnutt har en tämligen given fysisk tolkning:

ABCD
Huvudet på sned
Vill du vara med?

EFGH
Peka på min tå
Till himlen kan vi NÅ!

IMG_7254

Utöver att vi har läst boken så har Tian och Tretton också testat betaversionen av appen. När det gäller både bok och app blev Tian rätt snabbt färdig med dem. Han har lite kommit förbi det stadiet där så pass enkla historier – som en ramsa i bokform – kan vara intressanta att upprepa alltför många gånger, och appen har visserligen fler format av ramsan än vad boken har men den konkurrerar med hans älskade Bilar-app och står sig slätt i den jämförelsen… (Och det finns bättre bokstavsappar för hans ålder, om man bara ska jämföra inom den kategorin – däremot tror jag att modingarna kan vara en bra första bokstavsapp för dem som mest ska lära sig hur bokstäverna ser ut). Jag har dock hört Tian sitta själv med boken och ”läsa” den (sägande ramsan), och det är ju förstås ett användningsområde det med. Tretton har varit mer lättcharmad, och hans favorit – liksom min – är nog filmen med tillhörande rörelser som finns med i appen. Där får man bland annat se två män i kostym klappa varandra – det är inte varje dag man ser det! Och så finns det förstås ett användningsområde för sånger/rörelserna vid till exempel samlingar i en förskolegrupp, i en sådan kontext lär den räcka för hela förskoleåldern.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Malte Modig

Karin Jacov, Kajsa Lind
Idus förlag, 2014

Tian har nog egentligen inte ägnat så många tankar åt vad det innebär att vara modig, men en av de alternativa ingångarna – vad det innebär att vara rädd – är däremot något som vi pratat mer om.

Rädsla är också det som är centralt i Malte Modig, för:

Här ligger Malte Modig. Fast det är bara som han heter. Malte i förnamn. Modig i efternamn. Han är det inte så mycket. Modig alltså.

IMG_7176

Han är rädd för spindlar, åska, motorcykelbuller; vatten på huvudet och att prata med människor han inte känner; för jultomten och för mörkret och för sin egen pappa när han råkar krocka med honom i mörkret. Hans bästis Märta däremot är inte rädd för någonting. Allt som Malte (bokstavligen) säger ”Nej tack” till omfamnar hon, oavsett om det är att hoppa från gungan i hög fart eller mopsa mot ”Arga tanten” som bor i Maltes trappuppgång.

Trots sina olikheter har Malte och Märta roligt ihop, men till slut får Märta nog med Maltes ”nej tack” och en av de värsta saker som Malte kan tänka sig (hans ”näst räddaste”) händer: en arg vän. Då brister det för honom:

– MALTE MES, SA JAG! skriker Malte.
– Modig är bara som jag heter och jag är rädd för Arga tanten! Och massa annat också! Skiträdd faktiskt!

Men efter sammanbrottet kommer sensmoralerna, och det är två sådana där saker som jag gärna vill att mina barn ska veta – att man kan vara både modig och rädd, på samma gång, och att man inte kan vara modig om man inte är rädd först (det senare är väl kanske en sanning med modifikation, men i alla fall en bra utgångspunkt).

IMG_7179_2

Som underlag för att diskutera rädsla och mod tycker jag alltså att detta är en bra bok. Speciellt eftersom den också tar superhjältetemat som nu har börjat sippra in hemma hos oss – och då känns det som en bra sak att inte bara ha hjältar att prata om utifrån att den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll (Bamse, Pippi) utan också utifrån att man kan vara en superhjälte utifrån sina egna förutsättningar och att superhjältar säkert är rädda de med. Dessutom fungerar den helt okej både för Tretton och Tian, och så är det ett plus i min bok att det får vara en pojke som är rädd. Dessutom skildras föräldrarna, som figurerar i bakgrunden som jämbördiga: pappan uppmanar kärleksfullt Malte att öppna ögonen (”gubben!”) när de krockar i morgonmörkret och är den som lagar färdigt maten medan mamman går för att läsa Malte och Märta, mamman tröstar Malte efter hans sammanbrott och går sedan för att se om maten är klar.

IMG_7178_2

Däremot tycker jag att språknivån är varierande. Bitvis, som de inledande meningarna som börjar med ”Hör ligger Malte Modig…” är språket riktigt suggestivt. Det flyter bra att tala om rädslan i termer av ”räddet”, och ”det räddaste”/”näst räddaste”. På andra ställen har jag svårt att hänga med i Maltes sinnesstämningsskiftningar och jag har även undvikit att läsa ut ”mes” även innebär att jag förlorar allitterationen på M – för jag talar hellre i termer av känslan (rädsla) än lär ut nedsättande benämningar på någon som är rädd. Illustrationerna, slutligen, följer historien fint och låter Maltes känslor skina igenom tydligt.

IMG_7178_2

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Marie-Polis på klotterspaning

Louise Jacobsson
Bonnier Carlsen, 2014

När jag skrev om Marie-Polis jagar en fartdåre passade jag på att efterlysa andra böcker om Marie-Polis, och här om veckan fick jag Marie-polis på klotterspaning i min hand.

IMG_7128

I Marie-Polis på klotterspaning är det skolan i Rättby som blivit nedklottrad, och Marie-Polis tar sig an fallet med förstoringsglaset i högsta hugg. En första misstänkt är eleven Petter i matsalen – är han så hungrig för att han klottrat hela förmiddagen? Eller är det kanske mattanten som inte nöjer sig med att skriva upp dagens meny på det stora blocket i matsalen, utan går loss på skolans väggar också?

Utan att ha kommit lösningen på spåret tar Marie-Polis en sväng till Kalles kemtvätt där hon tidigare lämnat in sin kostymjacka på tvätt, och där stöter hon av en slump på de avgörande ledtrådarna: Leilas pappa Ali och Lottas mamma (som inte presenteras med namn utan bara i funktion av mamma, medan Ali tilltalas i egenskap av att vara en egen person som själv får meddela att “det är min dotter Leilas tröja”) kommer båda in med tröjor fulla av tuschfläckar.

IMG_7131

Leila och Lotta förekommer i bakgrunden redan i den första illustrationen från Rättbyskolan, görandes fula grimaser åt varandra. Lite senare drar de varandra i håret i matsalskön, tacklas hårt på fotbollsplanen, och när de blivit avslöjade skyller de friskt på varandra. De framstår helt enkelt inte som särskilt sympatiska, och bedriver sin konflikt på ett sätt som helt enkelt är rätt rejält skilt från det stereotypt “tjejiga”. Övriga personer i boken är dock (upplever jag, kanske utifrån mina den här gången högre förväntningar) mer konventionellt skildrade än persongalleriet i Marie-Polis jagar en fartdåre. En manlig kemtvättsinnehavare, en kvinnlig rektor i dräkt, en manlig lärare, Petter som är den första misstänkta och så en kvinnlig (och icke namngiven) “mattant”. Och inte att förglömma, “Ali” och “Lottas mamma”.

Men Marie-Polis är ju själv fortsatt en kvinnlig polis, vilket jag också fortsatt tycker är lika bra. Hur viktigt det kan vara med förebilder och hur det kan ändra normens definition av sig själv fick jag en blixtbelysning av för några veckor sedan när Tian och några kompisar under ledning av en vuxen diskuterade poliser och framtida yrken. Tian nämner ofta polis som ett tänkbart yrke vilket jag inte tror gäller hela gruppen i övrigt, men vid just det här samtalet gjorde inramningen att alla såg sig en framtid inom poliskåren.

Efter att samtalet berört om barnen kände eller träffat någon polis i verkligheten, kom nämligen den frågan: Vill du bli polis när du blir stor? Och gruppens tjejer svarade en efter en att de skulle bli tjejpoliser, där ordvalet uppenbarligen inspirerades av att en av dem kände en “tjejpolis”. Men det som hände med denna förebild och med dessa tjejers svar var att Tian fick definiera om sig (sitt framtida) själv: inte som Polis (med medvetet versalt p) utan som killpolis, en av flera tänkbara polissorter.

Nu skulle jag väl egentligt föredra att kön fungerade så lite som en sorterande kategori att alla typer av polis kunde rymmas under ”polis”-paraplyet, utan förled, men i brist på en sådan verklighet så får man ta det man får.

För att sedan återgå till själva boken måste jag också göra en anmärkning angående klottrets innehåll: utöver drakar och döskallar har klottrarna också skrivit – “BLÄH”, “DU ÄR FUL!” och “Missfoster”, varav det senare hamnar i fokus i bild eftersom Marie-Polis just är i färd att undersöka det med sitt förstoringsglas. Jag har bara bemött frågan om vad det står med klottret med att klottrarna skrivit “elaka saker”, eftersom jag inte är pigg på att vara den som lär ut ordet “missfoster”.

IMG_7129

Liksom i Marie-Polis jagar en fartdåre slutar sedan Marie-Polis på klotterspaning med att missdådarna gör bot och bättring: de får måla över sitt klotter så att skolan fräschas upp rejält, och till på köpet blir de vänner (som på sista uppslaget är i full gång att måla nidbilder igen, men den här gången med asfaltskritor på asfalten)

IMG_7132

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Pelle Svanslös – Våga vara snäll och Nokos överraskningskalas

Pelle Svanslös – Våga vara snäll
Åsa Rönn, Michael Rönn, Ingrid Flygare (efter Gösta Knutsson)
Bonnier Carlsen, 2014

Nokos överraskningskalas
Fiona Moodie
En bok för alla, 2014 (2007)

Både Tian och Tretton är januaribarn, så den senaste månaden har inneburit kalas efter kalas. Kalas är också temat i både Pelle Svanslös – våga vara snäll och Nokos överraskningskalas. Mer specifikt behandlar de dock att inte bli bjuden på kalas.

IMG_7047

Detta är ett tema som man kan tänka sig olika vinklar på, och där har båda böckerna valt samma: det är inte någon ledsen icke-inbjuden som står i centrum, utan läsarens perspektiv är den uteslutandes, som får lära sig att vända andra kinden till. De icke-inbjudna, Måns i Pelle Svanslös och Hyena i Nokos överraskningskalas, är nämligen inte alls särskilt sympatiska – men sensmoralen i båda historierna är att den uteslutande akten, att inte bjuda dem på kalaset, bara trappar upp konflikten. Det får Måns att bestämma sig för (och genomföra) en stöld av presenten som Pelle skulle ge till Maja i Pelle Svanslös, och Hyena att äta upp de fikon som huvudpersonen (jordsvinet) Takadu under stor möda plockat för att bjuda på under vännen Nokos överraskningskalas.

IMG_7049

I frågan om det är en bra sensmoral vacklar jag lite. Visst är det fint att se Måns respektive Hyenas glädje när de istället inkluderas (Måns genom att bjudas på Pelles kalas och Hyena genom att få vara med på Nokos), men jag kan tycka att beskrivningarna av de elakheter som de gjort sig skyldiga till har så pass lite inlämning och känslomässig kontext att jag skulle vilja att mina barn inte ska känna några förpliktelser att försöka omvända någon som beter sig så:

Hyena smög fram och glufsade i sig fikonen som var kvar i korgen. Ett lämnade han kvar bara för att reta Takadu.

När Takadu vaknade stod solen lågt och korgen var tom. Ett endaste fikon fanns kvar liksom en skarp lukt av Hyena.

Allt arbete till ingen nytta! Takadu var förkrossad och ledsen. Inga fikon! Nokos födelsedag skulle bli förstörd.

Lurendrejaren Hyena rullade runt bakom en sten och vred sig av skratt.

Eller:

– Jag tror att Maja kommer bli väldigt besviken på Pelle om han inte har någon present till kalaset, viskade Måns till Bill och Bull. Hon kommer att bli så besviken att hon inte vill vara med Pelle längre.
– Men Pelle kursivhar ju en present till Maja, sa Bill.
– En strömmingstårta, sa Bull.
– Inte om jag får bestämma, sa Måns och log elakt.

IMG_7048

Och i det senare fallet får tilläggas att det som gör att Maja väljer att utesluta Måns från sitt kalas är att han oprovocerat kastar snöboll på Pelle när han åker pulka, med resultatet att Maja och Pelle kraschar in i ett träd. Och jo, jag vet att det finns ett ständigt underliggande stråk av avundsjuka och missunnsamhet från Måns sida visavi Pelle, men jag vet också att jag hade svårt att hantera det själv som barn när jag läste böckerna – och den här bilderboksvarianten har ju en ytterligare något yngre målgrupp – kanske från dryga tre eller så om man ser till textmängden, medan jag som framgår inte är säker på hur väl innehållet går fram. Jag tror att Tian håller med mig i detta, eftersom Pelle Svanslös åtminstone än så länge inte blivit särskilt mycket läst.

Nokos överraskningkalas har vi däremot läst på både längden och bredden, för att läsa om ”Kadu” är en av Trettons absoluta favoriter för tillfället (tillsammans med Det är en gris på dagis). Det här, när vissa böcker blir riktiga favoriter, är så spännande tycker jag. Ibland går det att förstå vad det är som fängslar, men i det här fallet har jag faktiskt inte mycket till aning. Det började med att han föll för karaktären Bushbaby (ett spökdjur), och sedan hamnade boken på repeat. För att riktigt stå ut med det har jag läst bort mycket av Hyenas elakheter, vilket lämnar en rätt söt historia om Takadus mödor att ge Noko en bra födelsedag. Detta, glädjen i att ge till sina vänner, är något som också finns i Pelle Svanslös-boken, och som jag tycker är väldigt sympatiskt. Dessutom är det långtifrån bara saker som ges bort: här förekommer såväl egna sånger som eget DJ:ande.

IMG_7052

IMG_7051

Något annat jag uppskattar med Nokos överraskningskalas är den annorlunda miljön och de annorlunda djuren som figurerar: utöver Takadu (jordsvin) och Noko (piggsvin) och Hyena så är vännerna vårtsvin, öronhundar, myrkottar, markattor, pärlhönor, spökdjur, sköldpaddor… Vi har googlat fram mer information om många av dem, för att se hur de ser ut i verkligheten och hur de lever. Allra mest har vi dock lärt oss om två små gynnare som bara återfinns i bild: två små dyngbaggar som är med på de flesta uppslagen. Dessutom måste sägas att illustrationerna är väldigt välgjorda och att Tretton verkar gilla de sångtexter som jag sjunger med nästan samma melodi varje gång…

De centrala gestalterna i Nokos överraskningskalas är ”han”: Takadu, Noko, och Hyena medan vårtsvinet omnämns som ”fru Vårtsvin” och Bushbaby är en hon. Kön spelar dock en väldigt underordnad roll här, och det finns inga könsmarkörer utöver de eventuella omnämnandena. I Pelle Svanslös-fallet upplever jag att könsaspekten fått en viss uppfräschning, jämfört med hur jag minns den från originalhistorierna. Pelle, Måns och Bill och Bull är ju fortfarande hanar, men jag upplever att Maja får ta mer plats och skrivs fram mer som en ”rolig och snäll kompis”, och även om Pelle får rådet att köpa en stor rosett till henne i födelsedagspresent av Gullan, så verkar det bero mest på att Gullan ”ville bli designer” (och det är inte heller vad Pelle köper till henne, för han har lyssnat in vad hon verkligen önskar sig). Dessutom har det tillkommit en del karaktärer, som Katti och Kaa som är DJ:s och nyligen kommit till Sverige.

1 Comment

Filed under Uncategorized

Strandstaden

Karin Cyrén
Alfabeta, 2014

Ibland förlorar man kontrollen – först över situationen, och sedan över sig själv. Och efteråt kan man ångra sig, och vilja ställa allt till rätta.

IMG_6996

Det är precis en sådan situation som är vändpunkten i Strandstaden, där bokens “jag” inte längre orkar med tjatet från de små invånarna i staden som hen byggt upp:

– Kan ni vara tysta? vrålar jag. Bygg era egna hus!

Jag hoppar och bankar och slår på allt!

– Jag vill fika! ryter jag.

– Hjälp! Alla springer åt olika håll. Sluta! Snälla, sluta!

Oj, va arg jag blev.

– Förlåt att jag slog sönder stan, säger jag. Jag kan laga den.

– Vi kan laga lite själva, säger muskelkillen. Det var dumt att vi tjatade.

IMG_6998

Det är en sådan situation som nog många kan känna igen sig i, både vuxna och barn, och det handlar som synes inte bara om att vara den som tappar besinningen utan också om att vara den som träder över någons gräns, och som också får sig en tankeställare.

IMG_6999

Boken börjar med att en familj, eller två vänner med sitt barn respektive bebis, kommer till stranden – det ges ingen vägledning mer än att “mamma” omtalas två gånger, men det skulle mycket väl kunna vara två mammor. Hur eller hur så är de vuxna (och bebisen) väldigt perifera i handlingen, de markerar bara dess början och slut. Istället är det “jag” och de små invånarna i staden hen bygger som är centrala.

IMG_6997

Den första som dyker upp är “en kille med stora muskler”, följd av en väldigt upptagen “tjej”/”kontorstjej”, och så en “gubbe”. Jag har begränsad lust att läsa om “killar med stora muskler”! Men sedan, efter detta, könas inte de tillkommande invånarna i text. I bild däremot, är både “motorcyklisten” och “fotbollslaget” lätta att läsa som tjejer (medan “en som kommer i racerbåt” och (pizza)”bagaren” är mer ambivalenta och “bonden” nog tolkas som man). Det är en trevlig omväxling!

IMG_7001

Vi har läst boken till och från, men den är inget som något av barnen (ännu) fastnat för. Den är något för komplex för Tretton, och kanske något för simpel för Tian. Men i åldrarna däremellan kan den här boken vara en rätt trevlig bekantskap.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker