Tag Archives: 2013

Max och Maja

Axel Scheffler
Alfabeta, 2011, 2012, 2012, 2013

Följande böcker finns i serien om Max och Maja, kursiverade titlar har jag inte läst (än!)

Den lilla pölen
Den snabba sparkcykeln
Den stora ballongen
Det läskiga monstret
Godnattgrodan
Den snöiga dagen
Titta och hitta! En bok för små sakletare

Min första bekantskap med böckerna om Max och Maja var Den stora ballongen och Det läskiga monstret, och medan jag verkligen gillar den förstnämnda är jag mer tveksam till den senare.

IMG_3726

I Den stora ballongen har kaninen Max en stor ballong, som han går för att visa musen Maja. De tycker båda att ballongen är så fin, och går på promenad med den – tills Max råkar släppa taget och ballongen svävar iväg för att till slut spricka mot en trädgren. Max blir otroligt ledsen, men Maja kommer till slut på att trösta honom med att blåsa såpbubblor. De har jätteroligt med såpbubblorna fastän alla både svävar iväg och spricker – för det är så det såpbubblor ska göra, hurra! (Alla böckerna slutar i ett hurra).

Jag är genuint imponerad av hur historiens koppling mellan ballongens ivägsvävande-sprickande och såpbubblornas dito. Man får se både hur det är att vara riktigt ledsen, som Max när ballongen spruckit, och hur man kan trösta och bli tröstad, när Maja kommer på idén att blåsa såpbubblor. I jämförelse saknar Det läskiga monstret finess.

Det läskiga monstret utspelar sig en regnig dag, när Maja vill stanna inne och baka muffins. När hon väntar på att muffinsen ska bli färdiga knackar det först på fönstret, sedan på dörren – och när Maja redan är uppskrämd öppnas dörren och ett monster kommer in i huset. När hon gråtande gömt sig bakom soffan får hon till slut syn på monstrets fötter, och förstår att det är Max som har klätt ut sig. Sedan byter de, så att Maja får vara monster, och leker och äter mellanmål tillsammans (hurra!). Temat är såklart rädsla och att se igenom det man blir rädd för, men förväntar man sig – som jag – samma genomförande som i Den stora ballongen så blir man besviken. Det är lite för oklart vad som pågår i Max huvud, och varför han skrämmer Maja så mycket innan hon lyckas avslöja honom.

Med de blandade erfarenheterna från de två första böckerna, så var det likaledes blandade förväntningar jag hade när vi lånade Den lilla pölen och Den snöiga dagen. Dessa båda ligger någonstans mitt emellan. I Den lilla pölen är de hemma hos Maja och leker, och titeln syftar på att Max kissar på sig på golvet för att de har så roligt att han glömmer bort sig. Maja hjälper honom att städa upp och nästa gång kommer han ihåg att gå på pottan. Det jag uppskattar med den här boken är att de får leka så bra ihop, i lekar som spänner över spektrat av vad som kan anses som både mer flickigt och (eventuellt) mer pojkigt kodade lekar – de går på promenad med sina bebisar, bygger tågbana och klosstäder, och leker lejon. När Max kissat på sig får han låna kläder av Maja, och klär sig utan kommentarer i klänning. Trevligt!

I den snöiga dagen slutar Max och Majas roliga utelek i ett stort bråk, där Maja kastar deras snögubbes/snömus huvud på Max och Max knuffar Maja så hårt att hon ramlar omkull i snön. På sätt och vis en rätt ordinär bli arg – bråka – säga förlåt och bli sams-historia. Det som dock blir tydligt i den här boken är hur författaren använder sig av utropet ”Åh, hjälp!”. Det återkommer i bok efter bok, när svårhanterliga känslor uppstår. Maja kastar snöhuvudet – åh, hjälp! Max knuffas, åh hjälp! Ballongen spricker, Max kissar på sig, monstret öppnar dörren för att komma in i huset – åh, hjälp!

Faktum är att detta gör sig väldigt bra i högläsning. Det signalerar tydligt en konstpaus, som låter ens lyssnare ta in känslan som uppstått, innan historien går vidare med hur den hanteras eller löses.

Textmängden i böckerna är väldigt moderat, och språket är enkelt. Ta till exempel inledningen på Den stora ballongen:

Max hade en ballong.
En alldeles egen ballong.
Den var stor och röd och rund och Max tyckte väldigt mycket om den.

Samtidigt ger illustrationerna goda möjligheter att lägga ut texten, om man vill det. Det finns mycket småkryp, fåglar, och andra detaljer som kan kommenteras, vilket Tian gör i stor utsträckning. Även om texterna kanske ligger i underkant av vad han uppskattar, så verkar bilderna och själva känslohanteringen gör att han fortfarande uppskattar dem – om än inte riktigt fullt så ofta som Tretton, som har dem som en av sina favoriter.

9 Comments

Filed under Bilderböcker

Lilla Anna och de mystiska fröna

Inger och Lasse Sandberg
Rabén & Sjögren, 1972/2013

En del barnboksfigurer bär man med sig från sin egen barndom, och är ivrig att dela med sig till sina egna barn när man fått dem. De karaktärer som hör till det sandbergska universumet hör inte till den kategorin för mig. Från min barndom har jag bara vaga idéer om att det finns figurer som spöket Laban, Labolina, Tummen, Lilla Anna och Långa Farbrorn – och det är något som gjort att de spelat en rätt undanskymd roll även för mina barn trots att karaktärerna är aktuella än idag. Det är lite synd, för de böcker av makarna Sandberg som vi faktiskt läst har gett mersmak!

Lilla Anna och de mystiska fröna uppskattas både av drygt ettåriga Tretton och fyraåriga Tian, vilket ger väldigt mysiga lässtunder tillsammans. Grundberättelsen är rätt kort och enkelt hållen, och börjar med att Långa Farbrorn hittar en påse överraskningsfrön som han ger till lilla Anna. När de planterar fröna visar det sig att de växer alldeles förskräckligt fort, och fyller Lilla Annas hus med en hel djungel. Slutligen, efter att ha lekt kurragömma bland bladen, pustar de ut utanför huset och får se hur ett vanligt frö växer upp till en blomma.

IMG_3594

Den riktiga styrkan i boken är aktiviteten den uppmuntrar. När Lilla Anna tar fram krukorna de ska plantera fröna i, så får man räkna dem – uppradade 2, 4, 6, 8, 10 tillsammans – och det är fyraåringens specialitet (lilla Tretton härmar ivrigt att man ska peka på krukorna – men kan som synes också ställa sig i boken när det vankas fotosession). När Lilla Anna och Långa Farbrorn leker kurragömma så kan båda barnen hitta henne, gömd bland bladen, även när inte Långa Farbrorn kan det. Det är finurligt!

Den avslutande delen, om att plantera ett vanligt frö, innehåller grundregler som att frön behöver sol och vatten, och att det växer ut både rötter och stam. Det som händer i krukan visas i genomskärning, vilket utmanar Tians bildläsning – jag ska återkomma till det senare, i en annan bok om frön.

Sammanfattningsvis är det en väldigt trevlig liten bok, som har fått mig att bestämma mig för att vi ska försöka läsa mer av paret Sandberg – och återkomma med rapport om hur de stått sig genom årtiondena såklart! Har du någon vanligt förekommande och fortfarande aktuell barnboksfigur som fanns i din barndom, men som du aldrig riktigt lärde känna? Har det påverkat i vilken mån ni läser om den?

5 Comments

Filed under Bilderböcker