Tag Archives: 2011

Djurens maskerad

Marianne Dubuc
Rabén & Sjögren, 2011

Den inledande förutsättningen för Djurens maskerad är att ”Alla djuren är bjudna på maskerad. Och alla måste klä ut sig!”. I övrigt är det verkligen inte mycket text, utöver en mening om varje djur som lyder, till exempel, ”Elefanten klär ut sig till… [bladvändning] papegoja” (och sedan är det papegojan som klär ut sig till nästa uppslag). Trots det hinner författaren, på de enstaka exempel som avviker från nämnda form, kalla den (björn) som är långsam för snigel samt berätta att ”Hönan klär inte ut sig alls! Hon har inte fattat någonting, för hon är lite korkad.” och att ”Näbbdjuret behöver inte klä ut sig alls. Det ser redan så knasigt ut.” – vilket är saker jag tycker är helt onödiga med tanke på bokens unga målgrupp, som jag bedömer till framför allt 2-3-åringar som kan tolerera en lite längre bok när textmängden är minimal och som har en glupande aptit på nya ord.

IMG_7506

Sedan är det såklart inte för textens skull man ska läsa den här boken, utan för bildernas. Utklädningarna är över lag finurliga, och den mångfald av djur som hinns med är förstås – som antytts – en riktig ordförrådsfyllare inom ämnet ”djur”. Upplägget med bladvändning gör det naturligt att efter de inledande läsningarna låta barnet fylla i vad det är för djur man bläddrat fram, och det är fascinerande att se hur snabbt de lär sig – och var det blir fel. Svårast att lära sig verkar vara att skilja på flodhästen och noshörningen, på bältdjuret och näbbdjuret, på kamelen och dromedaren (trots att de behandlas tillsammans för att visa på vad som skiljer dem åt) och ibland på flamingon och strutsen (strutsen står med huvudet i marken och flamingon ihopkrupen med huvudet mellan benen). Urvalet av djur är brett, med såväl husdjur som vilda djur från olika världsdelar – och så en och annan sagofigur (Rödluvan, de tre små grisarna) eller annat fantasiväsen (trehövdat monster, enhörning).

IMG_7508
IMG_7509

Både Tian och Tretton har haft perioder där den här boken har gått varm, och läsglädjen för den vuxna är väl kanske lite begränsad när det kommer till intensivt omläsande. Men utöver de inledande anmärkningarna kan tilläggas att djuren med ett fåtal undantag är neutralt tecknade, så ur genushänseende är det inte så mycket att prata om.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Max och Maja

Axel Scheffler
Alfabeta, 2011, 2012, 2012, 2013

Följande böcker finns i serien om Max och Maja, kursiverade titlar har jag inte läst (än!)

Den lilla pölen
Den snabba sparkcykeln
Den stora ballongen
Det läskiga monstret
Godnattgrodan
Den snöiga dagen
Titta och hitta! En bok för små sakletare

Min första bekantskap med böckerna om Max och Maja var Den stora ballongen och Det läskiga monstret, och medan jag verkligen gillar den förstnämnda är jag mer tveksam till den senare.

IMG_3726

I Den stora ballongen har kaninen Max en stor ballong, som han går för att visa musen Maja. De tycker båda att ballongen är så fin, och går på promenad med den – tills Max råkar släppa taget och ballongen svävar iväg för att till slut spricka mot en trädgren. Max blir otroligt ledsen, men Maja kommer till slut på att trösta honom med att blåsa såpbubblor. De har jätteroligt med såpbubblorna fastän alla både svävar iväg och spricker – för det är så det såpbubblor ska göra, hurra! (Alla böckerna slutar i ett hurra).

Jag är genuint imponerad av hur historiens koppling mellan ballongens ivägsvävande-sprickande och såpbubblornas dito. Man får se både hur det är att vara riktigt ledsen, som Max när ballongen spruckit, och hur man kan trösta och bli tröstad, när Maja kommer på idén att blåsa såpbubblor. I jämförelse saknar Det läskiga monstret finess.

Det läskiga monstret utspelar sig en regnig dag, när Maja vill stanna inne och baka muffins. När hon väntar på att muffinsen ska bli färdiga knackar det först på fönstret, sedan på dörren – och när Maja redan är uppskrämd öppnas dörren och ett monster kommer in i huset. När hon gråtande gömt sig bakom soffan får hon till slut syn på monstrets fötter, och förstår att det är Max som har klätt ut sig. Sedan byter de, så att Maja får vara monster, och leker och äter mellanmål tillsammans (hurra!). Temat är såklart rädsla och att se igenom det man blir rädd för, men förväntar man sig – som jag – samma genomförande som i Den stora ballongen så blir man besviken. Det är lite för oklart vad som pågår i Max huvud, och varför han skrämmer Maja så mycket innan hon lyckas avslöja honom.

Med de blandade erfarenheterna från de två första böckerna, så var det likaledes blandade förväntningar jag hade när vi lånade Den lilla pölen och Den snöiga dagen. Dessa båda ligger någonstans mitt emellan. I Den lilla pölen är de hemma hos Maja och leker, och titeln syftar på att Max kissar på sig på golvet för att de har så roligt att han glömmer bort sig. Maja hjälper honom att städa upp och nästa gång kommer han ihåg att gå på pottan. Det jag uppskattar med den här boken är att de får leka så bra ihop, i lekar som spänner över spektrat av vad som kan anses som både mer flickigt och (eventuellt) mer pojkigt kodade lekar – de går på promenad med sina bebisar, bygger tågbana och klosstäder, och leker lejon. När Max kissat på sig får han låna kläder av Maja, och klär sig utan kommentarer i klänning. Trevligt!

I den snöiga dagen slutar Max och Majas roliga utelek i ett stort bråk, där Maja kastar deras snögubbes/snömus huvud på Max och Max knuffar Maja så hårt att hon ramlar omkull i snön. På sätt och vis en rätt ordinär bli arg – bråka – säga förlåt och bli sams-historia. Det som dock blir tydligt i den här boken är hur författaren använder sig av utropet ”Åh, hjälp!”. Det återkommer i bok efter bok, när svårhanterliga känslor uppstår. Maja kastar snöhuvudet – åh, hjälp! Max knuffas, åh hjälp! Ballongen spricker, Max kissar på sig, monstret öppnar dörren för att komma in i huset – åh, hjälp!

Faktum är att detta gör sig väldigt bra i högläsning. Det signalerar tydligt en konstpaus, som låter ens lyssnare ta in känslan som uppstått, innan historien går vidare med hur den hanteras eller löses.

Textmängden i böckerna är väldigt moderat, och språket är enkelt. Ta till exempel inledningen på Den stora ballongen:

Max hade en ballong.
En alldeles egen ballong.
Den var stor och röd och rund och Max tyckte väldigt mycket om den.

Samtidigt ger illustrationerna goda möjligheter att lägga ut texten, om man vill det. Det finns mycket småkryp, fåglar, och andra detaljer som kan kommenteras, vilket Tian gör i stor utsträckning. Även om texterna kanske ligger i underkant av vad han uppskattar, så verkar bilderna och själva känslohanteringen gör att han fortfarande uppskattar dem – om än inte riktigt fullt så ofta som Tretton, som har dem som en av sina favoriter.

9 Comments

Filed under Bilderböcker

Ellen och Olle sjunger – Imse vimse spindel

Catarina Kruusvall
Rabén & Sjögren, 2011

Det här är inte en bok där det går att göra någon textmässig kommentar – texten är helt enkelt sångtexten till Imse vimse spindel. Det finns en hel rad böcker i Ellen och Olle sjunger-serien, som Prästens lilla kråka, Var bor du lille råtta?, Sockerbagaren och Lilla snigel, och att kalla dem ”vispekböcker” är en träffande beskrivning. Gillar man sången, så vågar jag lova att man gillar boken, utan att jag själv ens läst/sjungit alla. Illustrationerna är gjorda av Catarina Kruusvall, vars stil är lättigenkännlig när man läst bilderböcker ett par år. I sin enkelhet är det ett genialt koncept, som ettåriga Tretton uppskattar väldigt. Jag tänker mig att förtjusningen bottnar i att han känner igen texterna så väl från sångerna, samtidigt som bilderna fördjupar förståelsen av vad texterna handlar om. Här är favorituppslaget:

IMG_3578

5 Comments

Filed under Första böckerna