Tag Archives: 2004

Vi på bondgården och En dag på bilverkstaden

Vi på bondgården
Berghs, 2004

En dag på bilverkstaden – Vill du hjälpa mekanikerna?
Egmont Kärnan, 2000

IMG_5968

Det här är två böcker som vi vid olika tillfällen fått i present, och som definitivt har sina likheter. De är tänkta för de yngsta läsarna: det är en av de första sorternas faktaböcker (mer renodlade pekböcker med enbart benämnande ord, som Stora boken om kroppen, får väl sägas komma före), kopplade till yrken, med tjockare sidor i kartong, som guidar läsaren genom bondgården respektive bilverkstaden genom att i först hand visa och benämna, samt i verkstadsfallet om att hjälpa till genom att dra i flikarna. Det är en typ av bok som jag har väldigt låga litterära förväntningar på, vilket jag uppväger med krav på att de åtminstone ska vara genusmässigt okej och faktamässigt relevanta.

Och faktum är att En dag på bilverkstaden faktiskt håller mig på rätt bra humör. Jag skulle kanske hellre välja att kalla den en okej produkt än en okej bok, men nyckelordet ”okej” kommer ju i alla fall med. Aktörerna i boken är läsaren och ett gäng mekaniker, som aldrig benämns med kön och som jag upplever som tämligen androgynt tecknade: de har blåställ och kort hår, men är samtidigt inte i mitt tycka tydligt könade i ansiktena. Man får hjälpa dem att öppna porten, byta däck, hissa upp en bil på en ramp, klättra på en stege efter reservdelar och byta motor på en bil, och varje sådant hjälpmoment ackompanjeras av en fråga om vad det är som visar sig – ”Hur många bilar finns det redan där?” (klar överkurs om man inte läser boken med ett hjälpvilligt storasyskon bredvid sig) eller ”Vem finns bakom hjulet?”.

IMG_5971

Men medan man de facto kan läsa texten i En dag på bilverkstaden, börjar Vi på bondgården med rubriken ”Bonden och hans familj”. Jo, vi får se bondens fru mata hönor, sälja grönsaker på torget, skörda frukt och grönt och rentav köra traktor, men uppenbarligen är det inte nog för att kvalificera henne som bonde.

IMG_5969

Som någon sorts litet plåster på såren så finns det faktiskt bara en mening utöver denna inledande rubrik som direkt pekar ut vem som gör något, ”Bonden klipper fåren”, medan både hans och hennes göranden i övrigt antingen bara figurerar i bild eller förmedlas utan att de omnämns, som ”Stängslet lagas med hammare och spik” (visar snickrande bonde) eller ”Potatisen ska till källaren” (visar bondhustru som bär en korg potatis) – så visst kan man ändå ta sig igenom boken. Men det där inledande agget från min sida vill ändå inte släppa.

Är det orättvist av mig, givet att den kvinnliga av bönderna ändå visas utföra så många sysslor? Jag tycker inte det, för samtidigt som hon gör mycket vill den könade dimensionen inte riktigt lämna en när den blixtbelysts så. Bredvid bilden där hon matar hönor kör han traktor, bredvid den där han lagar stängsel står hon i torgståndet, han kopplar vagnen på traktorn som hon för all del visas köra medan han kör skördetröskan: men i uppslagets övriga illustrationer är det han som kör traktorn med rundbalspress och harv medan hon är helt frånvarande.

IMG_5970

Att boken ändå finns kvar hemma hos oss beror mest på att den ändå innehåller förhållanden som jag vill kunna referera till: att mjölk kommer från kon, ägg från hönorna och ull från fåren. Sedan är det här uppenbarligen ett väldigt idylliskt lantbruk, där grisarna har gott om halm och lera att rulla sig i, där kalven får dia kon ute i hagen (och i ladugården står tjuren tillsammans med dem…) och där en liten grupp hönor får gå ute och picka korn från marken och har sällskap av en tupp, men givet målgruppen så är väl det en framställning som man får tillåta sig.

Sedan har vi inte direkt läst någon av de här böckerna så ofta: de tas fram ibland, vi läser igenom dem och pratar lite med dem, och sedan har det varit bra. Men samtidigt har de räckt längre upp i åldern än vad man kanske kan tro. Det är inga böcker som Tian tar fram spontant idag, men han gjorde det nog till någon gång efter treårsdagen och han kan fortfarande sitta kvar om Tretton väljer dem.

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Böckerna om Castor och Frippe

Lars Klinting
Alfabeta

Det finns sju böcker om Castor och Frippe, varav vi läst fem (ej lästa är satta inom parentes och de som vi inte har hemma för tillfället markerade med en asterisk, eftersom informationen om dem baseras helt på min minnesbild):

Castor snickrar, 1995
Castor syr, 1996*
Castor bakar, 1996
(Castor odlar, 1997)
(Castor målar, 1998)
Frippe lagar allt, 1999
Castors punka, 2004*

I Castor snickrar, Castor syr, Castor bakar och Castors punka är vardera titels skapandeprocess i fokus. Det finns en enklare historia, men själva syftet med böckerna är att visa ”hur man gör”, steg för steg och med tydliga illustrationer av relevanta verktyg: vinkelhakar, tumstockar, fogsvansar, borrsvängar, bakformar, bunkar, träslevar… Och sist av allt, en beskrivning/recept på hur man gör om man vill göra motsvarande sak hemma. Bra både för skaparsugna barn och ohändiga föräldrar!

IMG_4443

I en del böcker, som Castor snickrar, är Castor ensam huvudperson, medan han i andra figurerar tillsammans med Frippe. Deras relation är lite oklar, i Castors punka vill jag minnas att jag uppfattade det som att Castor närmast hade en föräldraroll i relation med Frippe, medan de i andra böcker lutar mer åt att vara vänner om än med en slagsida mot att Castor är den som har en mentorsroll. I vilket fall som helst är Frippe klart mindre än Castor.

De sysslor som utförs är ju, som framgår av titlarna, en mix av manligt och kvinnligt kodade göromål – så så långt tycker jag att det fungerar helt okej att både Castor och Frippe är han(ar) (bävrar, för att vara mer exakt). Däremot har jag uteslutit att det är Castors farfar som byggt hyvelbänken i hans snickarverkstad medan han fått de mesta av köksgeråden (och sockerkaksreceptet) från sin mormor ”som var duktig på att laga mat”.

Upplägget i böckerna är lite olika, medan Castors punka och Castor bakar snabbt avhandlar vad som ska göras så är det mer av en gåta i Castor snickrar och Frippe lagar allt. Den sistnämnda är dock en udda fågel i samlingen, och tar stegen från ”hur man gör” till kreativitet, samtidigt som historien får träda i förgrunden. Upprinnelsen till det hela är att Frippe inte har någonting att göra, och att Castor erbjuder honom att ta över hans verkstad: ”Vi lagar allt!” utlovar Frippe på en stor skylt utanför. Men vartefter kunderna strömmar till får han revidera sitt plakat. När han omvandlat en cykel till någon slags enhjuling, en morgonrock till en halsduk, en trasig strykbräda och avbruten kavel till något skateboardliknande, ett stuprör till en blomkruka och en gammal solstol till någon sorts (barn)vagn står där istället ”Vi lagar allt! Utom cyklar, morgonrockar, brödkavlar, strykbrädor, stuprör, solstolar” och inte heller kommer det några fler kunder. Då tar de istället nya tag, och efter en hel natts hård arbete har de förvandlat de delar av reparationsobjekten som blivit över och hamnat i överblivna-grejor-lådan till en båt som de seglar ut med mot öppet hav.

Det där sistnämnda, om öppet hav, framgår av insidan av omslaget – liksom att man i Castor bakar får se innehållet i den present Castor får på en av de sista sidorna, vid receptet. Alltså är detta ytterligare böcker där man har behållning av att inte sluta bläddra bara för att texten är slut.

En fördel med de här böckerna är att både Tian och Tretton uppskattar dem. De noggranna illustrationerna ger lite pekbokskaraktär medan Tian också kan uppskatta att lära sig om hur man tillverkar olika saker. Textmängden är relativt moderat, men beroende på Trettons dagsform kan jag behöva korta av lite vilket är lätt gjort med tanke på hur konkreta texterna är. Däremot skulle jag nog inte ha kommit på att läsa dem för Tretton om han inte haft storasyskon, för man förstår sig nog bättre på dem om man i alla fall börjar närma sig två.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Säjer hunden?

Pija Lindenbaum
Bonnier Carlsen, 2004

Det här är en bok som jag har fått delvis omvärdera – jag hade till och med skrivit en post om den förra veckan, men hann aldrig publicera den innan Tretton ville ha ett ord med i laget!

Saken är den att vi har haft Säjer hunden? i bokhyllan länge, utan att läsa den särskilt mycket. När vi råkade köpa på oss den var Tian för stor för att ha något utbyte av den, och så kom jag väl inte riktigt på att ta fram den till Tretton innan han nyligen hittade den själv. Upplägget är att det ska vara en djurljudspekbok: varje uppslag illustreras av ett djur med sin unge, som åtföljs av någon sorts djurljudsåtergivning i text (som jag tycker är sisådär, men det är ju lätt åtgärdat i läsningen).

I mitt tycke är det här inte en pekbok för de allra minsta. Tretton har förvisso älskat djur sedan han började göra sin åsikt hörd; första riktigt distinkta (jämfört med mamamamama! som säkert kunde betyda mamma ibland men också allt möjligt annat) ordet var katt, och han pekade ivrigt ut ungefär allt som går på fyra ben som katter. Jag svarade och bekräftade (ja titta, en katt!) eller korrigerade (ser du en katt? Titta, det är ju en hund! Vov vov säger hunden!), sådär som man gör – men om jag kände behov av något pekboksstöd i detta så var det i så fall av pekböcker med tydliga foton eller realistiska teckningar, inte av en med minilamm som sover i ett jättefårs päls eller en kaninunge som åker rutschkana på en stor kanins öra, även om illustrationerna för all del är charmiga!

IMG_3916

Däremot inbjuder boken till en trevlig läsning med ett djurljudshärmande barn i Trettons ålder (nu 16 månader). Jag läser varje uppslag som “stora X säger Y, vad säger lilla X?”, och Tretton antingen härmar som svar på frågan, eller fnissar. Sista uppslaget ger en twist – för där sitter en jättemamma och säger “min lilla skrutt!” till ett minibarn som säger “mamma!”.

Tretton uppskattar twisten väldigt, och jag ger honom rätt i att den tillför boken mycket. Tyvärr gör greppet det också tydligt att det här är en bok om djurmammor och -ungar. Djuren i sig är inte direkt könsmarkerade, även om der från vuxenperspektiv framgår att kon, grisen och hönan är honor, men människomamman är det helt klart – och det är då jag slås av hur mycket mer överraskande motsvarande slut med “pappa!” skulle vara.

Sedan tror jag inte att bokens användningstid kommer vara så lång hos oss, utan snarare att den kommer att förlora sin dragningskraft så snart Tretton börjar utvidga sitt språk från djurljudsdomänen. Men – som inledningen visade – jag har fått fel förr!

Leave a comment

Filed under Första böckerna