Tag Archives: 1980

Olles skidfärd

Elsa Beskow
Bonniers, 1980 (1907)

Här verkar julen bjuda på barmark, så önskar man en vit jul är det läge att ta sin tillflykt till sagornas värld.

IMG_6419_2

Olle skidfärd kom ut första gången 1907, och det är klart att det märks – på tillgången till prylar, moralen, barnens frihet, könsrollerna och språket. På sina ställen utgör detta välkomna jämförelsepunkter, på andra ställen friserar jag för att kunna läsa boken med någorlunda gott samvete.

Boken börjar med att huvudpersonen Olle får ett par skidor, sina första riktiga, i sexårspresent (av ”Far” – med versalt F). Han får dock vänta länge på vintern, så när det äntligen kommer blir han alldeles hiskeligt glad och skyndar ut i skogen – bort från ”Mor och Lillebror” – med löfte om att vara iväg hela dagen. Väl ute i skogen träffar han på Farbror Rimfrost som tycker att han är en ”duktig gosse” som ”inte är ledsen, om det biter litet i kinderna”, och därför erbjuder sig att ta med honom till Kung Vinters slott. På vägen dit hinner de träffa på den virriga gumman Tö som Farbror Rimfrost genast jagar på flykt, och väl framme i själva slottet visar det sig att julklappstillverkningen (till alla svenska barn!) är i full gång: det är ”lappgubbar” som syr pjäxor, ”lappgummor” som stickar skidstrumpor, småflickor som stickar och broderar skidvantar och pojkar som slöjdar skidor, kälkar och sparkstöttingar och smider skidor. Just när Olle är i rummet ringer en gong-gong för rast, och barnen drar med sig Olle ut på en lekstund som fullständigt tar andan ur honom.

IMG_6420

Friheten i att som sexåring få ge sig ut i skogen en hel dag på egen hand verkar lockande, speciellt med de äventyr som följer. Här finns det likheter med Duktiga Annika: liksom Olle ger hon sig iväg utanför de vuxnas synfält (även om det helt klart finns en könad dimension i hur de gör det – Annika för att hjälpa till och fortfarande nära hemmavid, Olle på äventyr och långt ut i skogen) och träffar på varelser som kan komma fram just i avsaknaden av vuxna. Liksom i Duktiga Annika är de prylar som barnen har på ett sätt rätt centrala – i Annikas fall används hennes hink och en träslev hon får för att bygga handlingen, i Olles fall är hela äventyret beroende av att han får ett par skidor – samtidigt som det står klart att det är just de sakerna, och inga fler, som de har.

IMG_6421_2

Moralen i historierna är också könad: i Annikas fall att hon är duktig och hjälpsam, i Olles att han är duktig och rask. Men bilden är inte helt entydig. Arbetet i Kung Vinters slott är väldigt könssegregerat – men i leken på rasten leker alla barn tillsammans och samma lekar. Och visst är Farbror Rimfrost och Kung Vinter är män och den virriga gumman Tö (och den vackra Prinsessan Vår som dyker upp på allra sista sidan) kvinnor – men samtidigt får gumman Tö sin revansch när hon kommer tillbaka i rätt tid och städar undan våren:

Men då kom hon också med besked! Hu, ett sådant slaskande!
Nu hjälpte det inte vad Olle ropade, och inte heller hjälpte det, att Lillebror ropade med sin mest bevekande röst:
Snälla tant Tö,
låt bli våran snö!”
Hon gav sig inte, så länge det fanns den minsta snösmula kvar. Regnet flöt i strömmar, de vissna löven från fjolåret virvlade omkring för hennes sopkvast, och alla människor fick snuva.

Samtidigt är det för det sagolikas skull man ska läsa den här boken, om man ska läsa den. Det och det faktum att det faktisk är en rätt okonventionell julhistoria utan spår av tomtar. Att personifiera årstider och väderfenomen på det sättet som det göra här, verkar också vara någonting som går hem. Både Tian och Tretton har gillat den här boken från att de varit rätt små – förmodligen för att bilderna är så pass konkreta – men hela texten behöver man nog vara runt fyra för att orka sig igenom. Det ger förstås högläsaren gott om tid att lära sig var i texten man behöver gå in och redigera…

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Mamman och den vilda Bebin

Barbro Lindgren, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 1980

Mamman och den vilda bebin är en sådan där bok som vi lånat för att jag själv har vaga minnen av att jag läst den som liten. Själv blev jag inte så imponerad när vi återupptog upp bekantskapen, men både Tian och Tretton har tagit den till sina hjärtan. Tian tycker att Tretton är lite som bebin – ur ett vuxenperspektiv är jag inte riktigt enig med den bedömningen, men jag förstår hur Tian menar för är det något boken behandlar så är det små barns oförutsägbarhet och behov av passning. På så sätt är den en väldigt bra bok om småsyskon, utan att i sig själv innehålla ett enda syskon. De enda karaktärerna i boken är bebin och mamman:

Det var en gång en mamma som var så snäll och mild.
Hon hade fått en bebi som var förskräckligt vild.
Allt som var farligt ville bebin göra.
På mammans tjat ville han aldrig höra.

IMG_4520

Och bebin klättar, klipper, rymmer i en rad olika varianter (och mamman gråter och gråter men bebin kommer i alla fall alltid tillbaka till sist – ”Han ville bara se hur lessna mammor kunde bli!”), hoppar i diskhon, ramlar i toan och eldar nästan upp huset. Det är, kort sagt, en skröna om en vild småbarnstid.

Det jag tycker är sympatiskt med texten, utöver det som inledningsvis nämndes rörande potentialen som syskonbok, är att det hela tiden står klart att mamman älskar sin bebis genom alla prövningar – och alla rymningar öppnar för en typ av samtal som jag och Tian tenderar att återkomma till, nämligen om hur rädda mammor och pappor blir om deras barn försvinner och hur de kommer att leta och leta och leta ända tills de hittar dem igen. Å andra sidan är det väl lite typiskt att det är just en mamma som är så snäll och mild och en pojkbebis som är så förskräckligt vild. Rimmen är dock inte beroende av att det ska vara en mamma och en ”han”, så om man håller tungan rätt i mun så är det relativt lätt att byta kön på dem. Bebin är dessutom väldigt neutralt ritad.

IMG_4519

Samtidigt är rimmen i sig själv lite sisådär. Det tog rätt många läsningar att faktiskt få flyt i dem, och på vissa ställen hackar jag än. Allra mest stör jag mig kanske i den del av boken där bebin är sjuk och

Den stackars mamman gråter still
men utav hennes tårar frisknar bebin till
och börjar genast svälla upp.
Snart är han lika stor
som innan han blev prickig som en tupp!

Förutom det bristande flytet, så kan jag fortfarande inte köpa det där om prickig som en tupp. Det känns så nödrimmat!

Och anledningen till att Tretton själv gillar boken är nog också något sorts förstadie till identifikation: det han förstår ur boken är nog ungefär att det är en mamma och en bebis, att mamman letar efter bebisen och att mamman säger nej till bebisens upptåg – händelser som är rätt lätta att relatera till i en 1,5-årings liv.

1 Comment

Filed under Bilderböcker