Vi är vänner

Eva Lindström
Alfabeta, 2014

En dag, när vi läste en annan bok, hamnade Tian och jag i en diskussion om varför människor retas och skrattar åt andra. Vi pratade om att de – det var en grupp av personer – kanske kände sig osäkra inför varandra och därför riktade uppmärksamheten på någon annan, utanför gruppen, och jag tror inte att jag fick honom att förstå vad jag menade. Men en dag när jag var ute och promenerande slog det mig att den här boken visar på motsatsen. Därför kunde jag inte låta bli att fnissa när rubriken på recensionen av Vi är vänner i DN i helgen karaktäriserade började med uttrycket ”komplicerad vänskap”.

IMG_6037

Jag håller nämligen snarare med huvudpersonen:

Sen var vi vänner.
Så enkelt var det.

Styrkan i den här boken är i mitt tycke hur enkel vänskapen är. De gillar olika. De gör saker tillsammans. De gör ingenting. De har tråkigt. Men de behöver aldrig föreställa sig inför varandra.

IMG_6038

Sedan är andra saker mer aparta: som mötet mellan huvudpersonen Lilly och de båda vännerna, Haren och Kopparormen, där de båda sistnämnda hotar Lilly med två pinnar eller tänkta pistoler – sedan börjar de alla skatta, ”Kul hare”. Eller som den gemensamma middagen där Kopparormen inte äter, men hänvisning till att hon bantar:

Haren stönade.
– Du är ju smal ju!
– Jag bantar i alla fall.

Ovan nämnda klippte jag helt resolut ur texten, eftersom jag inte har den minsta lust att tala om bantning eller smalhet på det sättet.

Sedan visar det sig också att det finns åtminstone en begränsning av deras vänskap – i slutet av november, när Kopparormen går i ide, slutar också Lilly och Haren att träffas:

Vi kunde ha gjort inget
särskilt som vi brukade
eller vad som helst.
Men det var kallt,
vi tappade liksom sugen.

Här blir väl då frågan om det är sommarens slut eller tidens gång som skiljer dem åt, och om de kommer att återfinna varandra nästa sommar. Om man läser Kopparormens svar på frågan om hur hon vet att hon kommer att komma upp igen som svar på det, så blir det ju onekligen lite vemodigt – ”Jag kan inte vara säker”.

IMG_6039

Rent handlingsmässigt händer alltså inte mycket, utan det är stämningen i text och bild som bär, med visst övervikt för bilderna.

Det här med att Kopparormen är en hon tycker jag – förutom att det gör att det till på köpet är just en hon som bantar – är trevligt, i jämförelse med hur många djur som slentrianmässigt kallas för han. Samtidigt är det nog Haren – som omtalas som han – som, i den mån någon alls gör det, tar på sig lite av en ledarroll. Det är han som initierar kontakten med Lilly när de träffas första gången, det är han som börjar presentera sig, det är han som initierar när de ska leka husdjur, det är han som bjuder på den första middagen… Lilly själv skildras dock tämligen neutralt.

Både Tian och Tretton kunde tänka sig att läsa den här boken, men för Tretton är den i överkant eftersom handlingen är så pass icke-konkret. Det händer, som nämnt, inte mycket som man kan ”ta på”.

Som nämnt är Vi är vänner en av de böcker som är nominerade till årets Augustpris. Ikväll utses vinnaren! Läs om övriga nominerade bilderböcker (och vilka jag inte skrivit om) här, här och här.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s