Det var en gång en räv som sprang i mörkret

Thomas Tidholm, Anna-Clara Tidholm
Alfabeta, 2014

I år tog bilderböckerna storslam i nomineringarna till Augustpriset, vilket lett till mycket diskussioner. Det var en gång en räv som sprang i mörkret hör till de nominerade, och jag skulle karaktärisera den som en sorts titta-och-hitta-stafett: det som fokuseras på det ena uppslaget kan med större eller mindre lätthet kan hittas på nästa – räven som springer på första uppslaget försvinner in i skogen på andra, huset som står i centrum på andra uppslaget finns i bakgrunden på det tredje, och så vidare. Och det är en cirkelrörelse, för på näst sista uppslaget kommer räven springande igen. Sedan kommer vintern.

IMG_5722

Sedan kommer vintern? Ja, det är en lite överraskande scenförändring på allra sista uppslaget. Det tar några läsningar, sedan kan man möjligen utläsa en årscykel som pågår i bakgrunden av titta-och-hitta-stafetten: mörkret i de första bilderna följs av ljus och grönska i de kommande, sedan anas kala träd och svanen flyger (sin väg?). I det sammanhanget, kan det förstås vara en logisk upplösning.

Summa summarum, så är det bilderna som är centrala i denna berättelse. Det är förstås skickligt att kunna förmedla de båda skissade kretsloppen i en bildserie, samtidigt som många av bilderna kan väcka en berättelse i sig: jag tänker kanske framför allt på det uppslag där ”Det var två människor som sa adjö”. Textmässigt är berättelsen inte mer sammanhängande än så, på uppslaget efter nämnda hejdå-scen fortsätter den ”Det var ett skepp som seglade på havet”, sedan ”Det var en mus som hittade ett frö”.

IMG_5723

Vid den första genomläsningen blev jag lite besviken, för jag hade förväntat mig en mer tydligt artikulerad historia, men sedan har boken ändå växt för mig – vilket väl kanske är att föredra framför böcker som känns okej vid första genomläsningen men som framkallar stora aggressioner vid den femtioelfte. Det är de många nivåerna som gör detta: enkelheten i berättelsen för Tretton, diskussionerna som kan väckas med Tian, och det vemod över tidens gång och tingens förgänglighet som boken kan få mig att känna. Samtidigt känner jag att den främst är för små barn, jag kan inte se att jag skulle läsa den med Tian om det inte var för Trettons skull.

De personer som förekommer i boken är ”en människa” (korthårig med blå keps och brun skjorta), ”en flicka”, ”en man” och ”ett barn” (i blå knytmössa och en lite längre röd rock), utöver det nämnda par som tar farväl. En tämligen konventionell skildring av kön, i mitt tycke, och även om det textmässigt är lätt att läsa bort så är det fortsatt tydligt i bilderna.

Advertisements

3 Comments

Filed under Bilderböcker

3 responses to “Det var en gång en räv som sprang i mörkret

  1. Pingback: Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn | tiotusenord

  2. Pingback: Tilly som trodde att… | tiotusenord

  3. Pingback: Vi är vänner | tiotusenord

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s