Äta bör man…

Pojken som inte ville äta
Elisabeth Brozowska
Bonnier Carlsen, 1969

Jag vill hellre äta ett barn
Sylviane Donnio, Dorothée de Monfreid
Berghs, 2006

Det här med mat och barn kan vara lite dubbelt. Först, när de är bebisar, kan det kännas som att det handlar om att proppa i dem mat för att de ska växa, växa, växa och sedan – någon gång efter att de övergått till vanlig mat på full tid – är det istället för tjocka de inte får bli. När det handlar om barn i den verkliga världen rekommenderar jag varmt Barnakutens inlägg på temat (om tillväxtkurvor och om tjocka bebisar och tjocka barn). I den litterära världen däremot verkar de böcker med mattema som jag stött på mest handla om att fortsätta truga i barnen mat även i de lite högre åldrarna.

IMG_5710

När jag skrev om Lillebror och Nalle och Lillebror och Billan tog jag kapitlet Macka som exempel – ett kapitel där Lillebrors alltid så tålmodiga mamma gör Lillebrors ovilja att äta till en lek. Det är en i jämförelse tämligen mild metodik. I gömmorna sedan min egen barndom har jag till exempel Pojken som inte ville äta, och som därför krymper:

Men så en dag tappade hans mamma tålamodet:
– Janne, sa’ hon, vet du vad som händer om man inte äter någonting? – Nej, sa Janne. – Då blir du mindre och mindre istället för större och större! – Nej, det vill jag inte, sa’ Janne.
Men även om det inte är någonting som brukar hända, så hände det i alla fall i den här historien. – Och det till och med på en söndagsmorgon!
Janne hade just klätt på sig, då han märkte att han blev
mindre
– och mindre
– och mindre
tills han till slut inte var större än ett ägg.

Som om det inte var nog, så resulterar hans lilla storlek i att han blir jagad av katten, slängd i soporna, ivägskickad på en badanka på ån och uppflugen med en drake i ett träd där han hamnar i ett fågelbo. Fågeln är snäll och hjälper honom hem igen, men innan han återgått till normal storlek så har han fått äta både daggmask och hundmat – och ”sedan den dagen har Janne alltid ätit upp sin mat utan krångel”, föga förvånande kanske.

Det kan vara märkligt svårt att göra sig av med sin barndoms böcker, så därför står boken kvar i vår bokhylla och jag tror kanske att Tian skulle kunna uppskatta hela nu som ett diskussionsunderlag – tidigare har jag läst den starkt modifierad med ett barn som bara plötsligt krympt av okänd anledning (och inte behövt äta någonting för att växa igen), och jag ser den som lite av ett tidsdokument. Har man den däremot inte, så är det ingen större förlust.

Jag vill hellre äta ett barn har däremot varit så pass uppskattad av framför allt Tretton här hemma att jag tycker att den kan vara värd en läsning. Även om temat är lite detsamma så är boken av rätt mycket modernare datum, och följderna av att inte äta är mindre drabbande.

Huvudperson är en liten krokodil vid namn Akilles (roligt med det namnet, som lett till att vi fått tillfälle att introducera den grekiska mytologins Akilles för Tian som frågat), som en morgon inte längre vill äta de bananer (!?) som hans mamma (i min läsning, föräldrar) kommer med varje morgon. Han vill hellre äta ett barn! Inte heller försök att ge honom en korv stor som en lastbil eller en mumsig chokladtårta går hem:

Tårtan är fantastisk.
”Mums!” ropar Akilles, sedan suckar han och ändrar sig.
”Fast idag vill jag hellre äta ett barn.”

Föräldrarna gråter medan Akilles går ner till floden för att bada – och där träffar han på inget mindre än ”en oförsiktig liten flicka”. Första gången Tian fick höra hur Akilles då visade sina tänder, redo för att anfalla, tyckte han att det var klart obehagligt – men upplösningen är tämligen odramatisk. Flickan menar på att en så spinkig liten krokodil inte kan ha ätit mycket, lyfter upp honom och kittlar honom, och slänger honom sedan i floden (slänger i honom i floden igen så att ha kan simma hem, läser vi, för Tians skull). Efter den betan är Akilles precis som Janne var lite spak, och begär fram sina vanliga bananer:

”Pappa! Mamma! Hit med bananerna, fort! Jag måste växa och bli stor!”
”Så jag kan äta ett barn!”

IMG_5711

Pojken som inte ville äta är rätt typisk ut tidsperspektiv även vad gäller gestaltningen av kön: en pojke är huvudperson, pappan är frånvarande, mamman tjatar om att äta och de har en kvinnlig städerska. Även här är Jag vill hellre äta ett barn mindre daterad. Jo, jag reagerar på att det är mamman som kommer med bananerna varje dag och att pappan ”hjälper till” när han hämtar den stora korven, men sedan lagar föräldrarna gemensamt tårta och faller gemensamt i gråt över Akilles fortsatta matvägran, och flickan han stöter på nere vid floden är ju tämligen resolut i sitt agerande. Åldersmässigt upplever jag att Tian har lite svårt att upprätthålla så mycket intresse efter ett par genomläsningar, medan Tretton som sagt gärna väljer boken och älskar att svara nej på frågor som ”vill krokodilen äta bananerna?” och ”vill krokodilen äta korven?”.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s