Lillebror och natten

Lennart Hellsing, Ane Gustavsson
Eriksson & Lindgren, 2009

Det mesta jag läst av Hellsing har varit skrivet på 50- och 60-talen, så Lillebror och natten var tänkt att få utgöra en sorts kontrast till det, en samtida Hellsing. Men i mitt tycke visade det sig att inte mycket förändrats, mer än att jag därmed kunde lägga bort de något förmildrande glasögon som jag känner att jag nog ändå har när det gäller äldre böcker.

Början av boken är en finstämd berättelse om Lillebror och Storebror som ligger i sina sängar och talar om natten och mörkret, där de resonerar tillsammans och Storebror svarar på Lillebrors frågor efter bästa förmåga:

– Man kan ta på saker som är någonting. På Mörkret kan man inte ta. Då måste det vara ingenting.
– Kanske, sa Lillebror, är det ingenting, men det finns och jag är rädd för Mörkret.
– Nej, du är inte rädd för Mörkret, du är rädd för något som kan finnas i mörkret.

I den delen av boken går illustrationerna i svart och mörkblått, med rymden bakom gardinerna och ett vänligt leende mörker som lillebror prövande sträcker in händerna i.

IMG_4243

Men sedan är det som att Hellsing spritter till och kommer på att det måste vara lite lustigheter också. De börjar tala om solen, som går

– Vidare bara… västerut… till Amerika, till indianerna, mohikanerna. Den sista mohikanen är ännu inte död!
[…]
– Och är alldeles röd! Nu, så lillebror, nu förstår jag! Indianerna blir röda därför att Solen är röd när den kommer dit och lyser på dem.

Här får jag två problem med boken: det första är samma som jag upplevde i Krakel Spektakel gör det själv, att historien blir så splittrad att jag skulle vilja dela den i två. Eller i Lillebror och nattens fall snarare tre, för det kommer en ytterligare vändning där de börjar återge och diskutera de sånger faster Hulda brukar sjunga, deras innehåll och innebörd (allt från änglar och eskimåer till äktenskap).

Jag är såklart inte först med att tänka kring Hellsings absurditet, och vill man läsa om den på ett från ett lite mer positivt perspektiv än det jag kommer att ge uttryck för här rekommenderar jag den här recensionen.

Men varför är då jag, som gärna för rätt absurda samtal med Tian, inte alls förtjust? Jag tror att svaret ligger i formen. Så länge Hellsing håller sig till vers, rim och ramsor, så är språkleken och absurditeten något som tilltalar. Den bundna formen gör texten till en vägvisare snarare än någon som bestämt tar en i handen och leder en genom sina egna associationer. När texten istället är skriven på prosa får jag mer samma känsla som jag får när någon långrandigt återger nattens dröm: utan medskapande blir det bara orelaterade fragment staplade på varandra. Säkert skulle det gå att även i prosa få den effekt som Hellsing lyckats med i vers så många gånger: men själv har han inte gjort det i varesig Lillebror och natten eller Krakel spektakel gör det själv.

Och så var det ju ytterligare ett problem: det är så jag upplever Lillebrors och Storebrors resonemang om solens verkan. Den gör som sagt indianerna röda, men även kinererna gula (samtidigt som de steker alternativt kokar missionärer), “oss” bleka och kanske grönländarna gröna – fast det kan ju inte stämma, för då skulle solen lysa med svart ljus i Afrika och svart ljus finns inte. Vad Tian tycker om den här delen av boken vet jag inte, för när jag läste före och insåg vartåt det barkade så slutade jag läsa texten. Det är inte så jag vill tala om hudfärg.

Tian tar upp ämnet hudfärg ibland, förstås. Hur kan en del ha brun hud? Då svarar jag att det beror på det “recept” som man får från ägget och spermien, som berättar ungefär hur man kommer att se ut. Att om ens mamma eller pappa själv har brun hud så får man det också. Jag talar inte i termer av att vara röd, eller gul, eller att de kommer från andra länder.

Sedan verkar Hellsing också se denna bok som ett bra tillfälle att vinka lite andra av sina figurer: den sista mohikanen och Eskil Eskimå omnämns i texten, och när Lillebror och Storebror pratar om indianerna hänger och slänger Kusin Vitamin i deras gardin. I de delar dessa vinkningar görs i texten är dock min känsla mer att texten skrivits för att kunna referera dit, än att det är den spontant bästa historien som lett till att de inkluderats. Men för all del, om man känner sig bekväm med att faktistk läsa texten så ger det förstås en rätt uttalad lektion i hur texter kan tala med varandra.

Advertisements

2 Comments

Filed under Bilderböcker

2 responses to “Lillebror och natten

  1. Erik

    Bra recension! Tyckte likadant, känns sådär att prata om människors hudfärg i form av röda, gula, svarta och vita, det är en stel syn på hur människan ser ut och tror inte barn tänker i de banorna alls. Jag hoppade över halva boken och det är ett sådär betyg till en barnbok…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s