Säjer hunden?

Pija Lindenbaum
Bonnier Carlsen, 2004

Det här är en bok som jag har fått delvis omvärdera – jag hade till och med skrivit en post om den förra veckan, men hann aldrig publicera den innan Tretton ville ha ett ord med i laget!

Saken är den att vi har haft Säjer hunden? i bokhyllan länge, utan att läsa den särskilt mycket. När vi råkade köpa på oss den var Tian för stor för att ha något utbyte av den, och så kom jag väl inte riktigt på att ta fram den till Tretton innan han nyligen hittade den själv. Upplägget är att det ska vara en djurljudspekbok: varje uppslag illustreras av ett djur med sin unge, som åtföljs av någon sorts djurljudsåtergivning i text (som jag tycker är sisådär, men det är ju lätt åtgärdat i läsningen).

I mitt tycke är det här inte en pekbok för de allra minsta. Tretton har förvisso älskat djur sedan han började göra sin åsikt hörd; första riktigt distinkta (jämfört med mamamamama! som säkert kunde betyda mamma ibland men också allt möjligt annat) ordet var katt, och han pekade ivrigt ut ungefär allt som går på fyra ben som katter. Jag svarade och bekräftade (ja titta, en katt!) eller korrigerade (ser du en katt? Titta, det är ju en hund! Vov vov säger hunden!), sådär som man gör – men om jag kände behov av något pekboksstöd i detta så var det i så fall av pekböcker med tydliga foton eller realistiska teckningar, inte av en med minilamm som sover i ett jättefårs päls eller en kaninunge som åker rutschkana på en stor kanins öra, även om illustrationerna för all del är charmiga!

IMG_3916

Däremot inbjuder boken till en trevlig läsning med ett djurljudshärmande barn i Trettons ålder (nu 16 månader). Jag läser varje uppslag som “stora X säger Y, vad säger lilla X?”, och Tretton antingen härmar som svar på frågan, eller fnissar. Sista uppslaget ger en twist – för där sitter en jättemamma och säger “min lilla skrutt!” till ett minibarn som säger “mamma!”.

Tretton uppskattar twisten väldigt, och jag ger honom rätt i att den tillför boken mycket. Tyvärr gör greppet det också tydligt att det här är en bok om djurmammor och -ungar. Djuren i sig är inte direkt könsmarkerade, även om der från vuxenperspektiv framgår att kon, grisen och hönan är honor, men människomamman är det helt klart – och det är då jag slås av hur mycket mer överraskande motsvarande slut med “pappa!” skulle vara.

Sedan tror jag inte att bokens användningstid kommer vara så lång hos oss, utan snarare att den kommer att förlora sin dragningskraft så snart Tretton börjar utvidga sitt språk från djurljudsdomänen. Men – som inledningen visade – jag har fått fel förr!

Advertisements

Leave a comment

Filed under Första böckerna

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s